När SSU och LUF (Liberala ungdomsförbundet) skrev en gemensam debattartikel med krav på en blocköverskridande uppgörelse tillhörde jag inte jubelkören.  Jag tyckte, liksom för övrigt många andra, att det var ett helt felaktigt perspektiv att tala om "skattetryck."  Ett så nedlåtande uttryck om välfärdens viktigaste finansieringskälla borde inte få förekomma från socialdemokrater.  För det andra tycker jag att det fördelningspolitiska perspektivet kom alldeles i skymundan.

Efter att ha läst Anne-Marie Lindgrens krönika "Bra att rensa bland avdragen" i senaste numret av Aktuellt i Politiken nr. 24 - www.aip.nu vill jag emellertid nyansera min syn på utspelet.  "Inte minst gillar jag det respektlösa förhållningssättet till i dag heliga kor som ränteavdrag, rut-avdrag, ROT-avdrag och alla andra avdrag varav skattesystemet idag blir allt fullare", skriver Lindgren bland annat.  Hon konstaterar med rätta att det inte finns några skäl för utstaten att subventionera vissa typer av privat konsumtion på bekostnad av annan, och att dagens avdragsmöjligheter är en selektiv subventionering av vissa typer av hushållsutgifter, och därmed också en subvention av de branscher som levererar dessa tjänster.

Lindgrens knivskarpa sågning av ett system som  gjort det möjligt för välbärgade att köpa in privat service på skattekollektivets bekostnad borde läsas av alla som tycker att bidrag ska förbehållas personer där behov föreligger.  Skatteuttaget ska bestämmas av vad som behövs för att finansiera gemensamma åtaganden och skatt ska betalas efter bärkraft.

"Det är dags för Stefan Löfven att visa hjärta och själ.  Att socialdemokratin faktiskt vill förändra samhället", skriver Åsa Petersen i dagens ledare i "Dagens Arena". http://www.dagensarena..se/opinion/vad-tanker-sig-s-att-valet-ska-handla-om/ Denna förändringens vind borde inte minst gälla skattepolitiken och en upprensning i avdragsträsket.

Färska rapporter från OECD visar att inkomstklyftorna i Sverige ökar kraftigt.  Vi har från att ha haft världens lägsta inkomstskillnader rasat ner till fjortonde plats i OECD-området och ligger bl a efter samtliga nordiska grannländer.  Folkpartisterna Erik Ullenhag och Carl B Hamilton försökte med en debattartikel i DN igår 17/6 försökte sig på konststycket att hävda att klyftorna inte har ökat.  Men de ägnar sig i själva verket åt något som kan beskrivas som djävulens advokatyr.  Det är därför med stor tillfredsställelse man läser Mikael Dambergs och Magdalena Anderssons genmäle i på DN-debatt idag.  http://www.dn.se/debatt/inkomstskillnaderna-okar-snabbt-i-sverige/

Att inkomstklyftorna i Sverige verkligen ökar är så tydligt att det till och med ett genuint högerorgan som brittiska Financial Times upptäckt saken och frågar sig om utvecklingen i Sverige inte gått för långt.  Ska sanningen fram så har klyftorna i Sverige faktiskt ökat sedan 1995  och socialdemokratin kan således inte friskriva sig från ansvaret.  Men det finns en viktig skillnad.  Mellan åren 1994 och 2006 lyfte börsen rejält med påföljden att kapitalinkomsterna sköt i höjden vilket innebar att den tiondel med högst inkomster fick kraftiga inkomstökningar.  Även för övriga svenskar ökade inkomsterna.

Efter 2006 har de ökande klyftorna andra orsaker. Det mest påfallande är att den tredjedel av svenskarna som har lägst inkomster halkar efter alltmer.  Den tiondel som ligger längst ner på inkomstskalan har till och med fått sänkta inkomster under b-regeringens fem första år. 

Anledningen till att allt fler halkar efter är tydliga.  Arbetslösheten stiger, allt färre arbetslösa har försäkringsskydd och allt fler lever på försörjningsstöd och bidrag under längre perioder än tidigare.  Barnbidraget har inte höjts sedan 2005.  Pensionärer betalar högre skatt än de som är i arbetsför ålder och har jobb.

"Att regeringen tar äran för att det ekonomiska toppskiktet i Sverige inte ökat sina inkomster lika mycket under de senaste åren som under det socialdemokratiska regeringsinnehavet är alltså detsamma som att ta på sig äran för finanskrisen", skriver Damberg och Andersson.

Damberg och Andersson ser inkomstutvecklingen och de växande klyftorna som en av Sveriges viktigaste framtidsutmaningar.  So far, so good! Att avslöja falska profeter är förvisso en gud-i-behaglig gärning.  Men den avgörande frågan återstår: Hur tänker socialdemokraterna angripa problemet. Vilka konkreta åtgärder föreslår partiet för att ta itu med de växande inkomstklyftorna och den ökande ojämlikheten?

I den heliga valfrihetens och konkurrens namn håller stora delar av vår offentliga välfärd på att säljas ut.  Senaste exemplet, men sannolikt inte det sista, är Region Skånes val av läkemedelsföretaget Svensk Dos som leverantör av dosförpackade läkemedel. 

Svensk Dos anbud dömdes tidigare i år ut av kammarrätten vilket ledde till att sju landsting i Mellansverige fick göra om sina upphandlingar. Domstolen ansåg att anbudet var för lågt för att vara seriöst och att företagets ekonomi var för skakig.  Kvar på galejan fanns emellertid Region Skåne där upphandlingen skötts av tjänstemän utan att ha varit föremål för politiska beslut.

"Det här är bara en enda röra.  Jag vet inte vad jag ska vara mest förbannad på", säger Jan Carlsson, Landskronabo som tvingas hämta sin medicin i en matbutik i Borstahusen, till Helsingborgs Dagblad.   I min egen hemkommun, Höganäs, är det etter värre. Här tvingas berörda att hämta sina läkemedel hos en tobakshandlare där personer med funktionsnedsättning inte kommer in på grund av höga trappsteg.  När jag som ordförande i DHR Höganäs (Förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder) uppmärksammades på problemet av rullstolsburna personer slog jag omgående larm. Jag fick till svar från Region Skåne att man uppmanat Svensk Dos att ta fram ett alternativt och tillgängligt utlämningsställe för dessa mediciner.  Då ordnade man ett alternativt utlämningsställe - i form av en bensinstation belägen på behörigt avstånd från centralorten.  Skandalen är fullständig.  Kommentar från s-gruppen i Region Skåne: "Hoppas det blir bättre än i Fjälkinge.  Utlämningsstället där är nedbrunnet till grunden sedan flera månader tillbaka."

Region Skånes upphandling av dosförpackade läkemedel ger en ekonomisk besparing från ca 6,50 till 3.00 per dos/patient, vilket totalt genererar en betydande vinst för Region Skåne.  Priset får de som är beroende av dessa läkemedel betala genom bristande trygghet, avsaknad av tillgänglighet och tillgång till sina livsviktiga läkemedel.

Patientsäkerheten äventyrades när Region Skåne privatiserade ambulansvården.  Nu hotas den på nytt när man väljer ur tillgänglighetssynpunkt klart olämpliga utlämningsställen att svara distribution av dosförpackade läkemedel.

Det ställs stora krav för att få behörighet att sälja magnecyl och treo.  Men för att lämna ut ofta starka och inte sällan dyrbara och ömtåliga mediciner krävs bara en matbutik eller en tobakshandlare.  Allt i den heliga privatiseringens namn.

Den 14 juni  2012 beslutade Sveriges Riksdag att utestängning genom bristande tillgänglighet i vardagsmiljön för personer med funktionsnedsättning ska betraktas som diskriminering. Riksdagen uppmanade regeringen att instifta en diskrimineringslag av den typ som finns i bl a Norge och USA.  Men regeringen har inte uppfyllt riksdagsbeslutet.  Det finns spänningar inom regeringen i frågan. Moderaterna skyller på att det skulle vara för dyrt.  Men funktionshinderrörelsen har räknat ut att det tvärtom är samhällsekonomiskt lönsamt att investera i tillgänglighet.  Om delaktigheten ökar minskar utanförskapet.  Om det blir lättare att ta sig till en arbetsplats får samhället ökade skatteinkomster.  I själva verket är det utanförskapet som kostar enorma summor och stor ohälsa.

Den utestängning som bristande tillgänglighet innebär måste kallas vid sitt rätta namn - DISKRIMINERING.

-Regnar det på prästen, så droppar det på klockaren.  Det gamla ordspråket är en bra sammanfattning av socialdemokratins nuvarande politiska linje.  Än en gång kom den till uttryck i onsdagens partiledardebatt där socialdemokratins partiföreträdare, Mikael Damberg, debattmässigt hävdade sig väl mot en för dagen hårt sluggande statsminister.  Innehållsmässigt gav debatten dock inget nytt under solen.  S-listan över jobbåtgärder är väl känd och även om socialdemokraterna äger betydligt större trovärdighet än borgerligheten i jobbfrågan, så vågar partiet uppenbarligen inte ta nya grepp i den ekonomiska politik som ytterst avgör sysselsättning och arbetslöshet.

Det är med  andra ord det s k hästskitsteoremet som socialdemokratin förlitar sig på.  I praktiken innebär socialdemokratins gullande med företagen och oviljan att förespråka inkomstutjämnande åtgärder att partiet accepterar den relativa fattigdomen.  Eller som Jenny Wrangborg uttrycker det i en läsvärd krönika i senaste numret av "Dagens Arbete": "Visionerna sträcker sig inte längre än till att försvara nästa reform.  Man vågar inte ens återställa de senaste årens avveckling av det gemensamma."

Inte ens det svenska skolsystemets kollaps, som i stor utsträckning beror på att stora överskott försvinner till skabrösa vinstuttag i stället för till utbildning, har förmått socialdemokratin att gå längre än att kräva ökad offentlig insyn och skärpning av regelverket. Och nu förespråkar partiet en ny blocköverskridande kompromiss angående vård- och omsorgsverksamheterna.  Offentlighetsprincipen bör gälla även här och verksamheterna bör inte vara kortsiktigt spekulativa utan långsiktiga och seriösa.

"Skolan är ingen marknadsplats", skriver en socialdemokratisk bloggare och självutnämnd "partiförsvarsadvokat" på debattplats i Helsingborgs Dagblad (borgerligt light).  Det är i och för sig en nyvunnen och intressant insikt.  Men i logisk konsekvens med denna insikt måste man då också avvisa marknadsstyrning av skolan.  Och så länge vinstintressen finns kvar i såväl skol- som vård- och omsorgsverksamheterna, så kommer också marknaden att ha en eller flera starka fingrar med i spelet.

Om man anser att skola, vård och omsorg ska styras av behoven och inte av vinstintressen, så finns bara en trovärdig linje nämligen att konsekvent avvisa vinster i välfärden.  Rent beklämmande var det mot den här bakgrunden att höra miljöpartisten Mikaela Valterssons utläggning i lördagens EKointervju.   Valtersson som tidigare var toppnamn i partiet och nu är vice ordförande i Friskolornas Riksförbund, såg t ex inte något problem med att en privatskola stänger och lämnar elever i sticket.  Hon jämförde med frisörer och sa att om hennes frisör stänger, kan hon lätt hitta en ny.  Jämförelsen är absurd.  Skolan är ingen handelsvara utan en rättighet och en förutsättning för ett välmående samhälle. Sen kastar Waltersson och hennes meningsfränder fram det härvidlag utslitna argumentet att även kommunala skolor stänger.  Förvisso, men den avgörande skillnaden är ju att beslut om stängning av en kommunal skola tas med framförhållning  och i öppna politiska församlingar. Här ges möjlighet att granska och utkräva ansvar.

Jenny Wrangborg får sista ordet i detta blogginlägg: "Det är dags att resa byggställningarna, skissa upp visionerna, öppna dörren till samhället och börja bygga ut i stället för att sälja ut."  Just det!

"Tvärdrag" heter SSU:s idépolitiska tidning som utkommer med fyra till fem nummer per år.  Här förs en progressiv idédebatt med spännande artiklar och nya perspektiv på samhällsutvecklingen.  Senaste numret - 1/2013 innehåller bl a en intressant intervju med socialdemokraternas talesperson i ekonomiska frågor - Magdalena Andersson. www.tvardrag.se

Artikeln har den intressanta rubriken "Vi måste bekämpa inkomstklyftorna", direkt citerat efter Magdalena Andersson.  Med spänning läser man då vidare för utröna med vilka konkreta instrument hon vill bekämpa klassklyftorna.  Spänningen stiger när MA kritiserar borgerlighetens skattesänkningar, som hon med rätta betecknar som ineffektiva.  De har inte gett några nya jobb.  Men så vänds det hela till en praktfull västgötaklimax när Andersson begränsar sin jämlikhets- och rättvisesträvan till att säga att partiet tänker rösta mot ett femte jobbskatteavdrag men inte ta tillbaka några av de massiva skattesänkningar i 100-miljardersklassen som borgerligheten frikostigt delat ut och finansierat med lån och drastiska försämringar i trygghetsförsäkringarna.

På frågan vad som är Anderssons analys av Konjunkturinstitutets slutsats att vi kommer att tvingas höja skatterna om vi fortsätter att hålla oss till överskottsmålet svarar hon att vi inte har råd med moderaternas skattesänkningar, som om de fortsätter kommer att innebära problem med kvaliteten i våra gemensamma tjänster.

¨Jag förstår om ni har svårt att hänga med och se logiken i detta resonemang.  Å ena sidan kraftig kritik av skattesänkningar som hotar kvaliteten i den offentliga välfärden.  Å andra sidan inga besked om hur socialdemokratin ska finansiera de satsningar på att återställa kvaliteten i skolan, vården och omsorgen, som redan idag framstår som alldeles nödvändiga för den regering som kommer att styra landet efter valet i september 2014.

Mitt i detta dunkel syns dock vid horisonen en svag strimma av förhoppningens ljus."Men det är klart att i takt med att kapitaltäckningskravet ökar på bankerna och de bygger upp större buffertar samt att den demografiska utvecklingen förändras, så kommer vi koma i ett läge där vi börjar diskutera vilken nivå överskottsmålet bör ligga på."  Och lite längre ner  i texten: "Vi har sagt att man i större utsträckning n i dag bör kunna lånefinansiera till en del större strategiska infrastrukturprojekt."

På något rakare svenska kan detta kanske tolkas så att en socialdemokratisk regering är beredd att i större utsträckning använda skapade överskott i statsfinanserna till att investeringar i järnväg, bostäder och annan infrastruktur i stället för att lägga dem på hög. Flossiga filttofflor fram till och över valet.  Sedan är det dags att byta om till rejäla och vägvinnande promenadskor.  Gardera med kryss grundtips tvåa......

Det kan ibland vara klokt att avvakta någon dag innan man sjunger med änglarna eller tjuter med vargarna med anledning av någon opinionsundersökning.  Och den enda mätning som är värd att ta riktigt på allvar är förstås SCB:s stora undersökning omfattande 9.000 intervjuer.  Själv är jag inte beredd att ansluta mig till någon av nämnda ytterlighetsperspektiv.

SCB bekräftar bara vad en räcka undersökningar visat och vad ryggmärgskänslan säger hos dem som intresserat följer svensk politik. 

Regeringen Reinfeldt är tröttkörd, renons på idéer och backar följaktligen.  De rödgröna går framåt sannolikt, precis som fallet var vid motsvarande tid inför 2010 års val, mera beroende på missnöje med sittande regering än entusiasm inför det egna alternativet, som än så länge är alltför substanslöst.

Som Dagens Arena insiktsfullt påpekar - http://www.dagensarena.se/opinion/s-och-fp-sant/

är socialdemokratins dryga 35 procent i SCB-mätningen "historiskt sett inget att skryta över."  Mera intressant är att följa väljarströmmarna mellan blocken.  För att inga missförstånd ska behöva uppstå kring min fortsatta analys så är jag som socialdemokrat optimist inför utsikterna att 2014 detronisera b-alliansregeringen och ersätta den med en regering ledd av socialdemokratin.   Observera vad jag skriver "ledd av socialdemokratin".  Det finns ingen som helst anledning att skriva ut recept för framtidens politiska kök och spekulera över vem eller vilka som ska "gå i säng" med vem eller vilka.  Jag delar således LO:s uppfattning att socialdemokratin bör gå fram på egen hand och inte i förväg låsa sig för vilket parti eller vilka partier man tänker bilda regering med.

Blir det rödgrön majoritet i riksdagen efter 2014 års val, bör förstahandsalternativet vara  att bilda regering inom denna konstellation.  Nu spekuleras det förvisso på sina håll om ett "äktenskap" mellan socialdemokraterna och folkpartiet.  "Blir 2014 året då det slår gnistor mellan blåklint och ros?"

Den frågan är nog för tidigt väckt och det torde under alla förhållanden krävas mer än en halvljummen friskoleöverenskommelse eller en gemensam debattartikel mellan SSU och LUF i vilken välfärdens allt överskuggande finansieringskälla kallas för "skattetryck" för  att motivera ett kliv över blockgränsen.

Friskoleuppgörelsen framstår som alltmer nattstånden ju mer man synar den i sömmarna.  I en intressant artikel på Aftonbladets kultursida i tisdags (4/6) under rubriken "Friskoledebatten får bakläxa" noterar Torsten Kälvemark hur ett skolindustriellt komplex knyter upp personer från partier som kan tänkas utgöra ett hot mot vinstintresset.  I det ledande friskoleföretaget AcadeMedia, som ägs av riskkapitalister med bas i skatteparadiset Guernsey finns centerpartisten Sofia Larsen, tidigare ordförande i riksdagens utbildningsutskott.  I dess Advisory Board sitter Annika Nordgren Christensen, en gång riksdagsledamot för miljöpartiet och socialdemokraten Widar Andersson.  Som stöd för opinionsbildningen har man engagerat Anders Jonsson, presschef på Saco och som "Rådgivare till Advisory board den s-märkte proffstyckaren Stig-Björn Ljunggren.

Intressant är också vad Kälvemark skriver om ersättningarna i AcadeMedia. "Trots att AcadeMedia får sina intäkter från kommunala skolpengar arbetar man på näringslivets villkor.  En styrelseledamot får  150.000 kronor om året medan företagets VD Marcus Strömberg har 4 miljoner i lön och bonus plus ytterligare en miljon i pensionsersättning.  Man kn jämföra med att rektorn för Kungliga Tekniska Högskolan ur samma skattebas ersätts med ett belopp som är flera gånger lägre än Strömbergs och att en styrelseledamot på KTH får 28 000 kronor om året för att besluta om frågor som är mer komplicerade än att driva några grund och gymnasieskolor."

Och Kälvemark avslutar så här: "Debatten om friskolesystemets konstruktion måste med andra ord tas på nytt.  Den är alltför viktig för att begravas i flummiga kompromisser.  Nu gäller det för alla som värnar om Sverige som utbildningsnation att den hålls levande fram till valet nästa höst."

Gårdagens kultursida i Helsingborgs Dagblad innehåller två högintressanta artiklar om det nya Sverige sett från utlandet.  Katrine Kielos (Ledarskribent på Aftonbladet) i London ser ett radikalt politiskt skifte.  Fia-Stina Sandlund i New York svarar på Susan Sontags "Brev från Sverige" från 1969 och finner ett förändrat land.  Kielos noterar hur utländska media som Financial Times och International Herald Tribune pekar på att rikare blir rikare och fattiga fattigare, att Sverige håller på att bli som USA och hur ansvariga politiker uppmanas att motverka orsakerna till den minskande jämlikheten, både när det gäller inkomster och tillgång till välfärdstjänster.  Fia-Stina Sandlund noterar bl a hur ärkekonservativa Fox News i USA rapporterar att Sverige är det land i världen med den snabbast ökande ekonomiska ojämlikheten.

Det vore förödande om socialdemokratin mot den här allvarsmättade bakgrunden inskränkte sig till att vara administratör för en i stort sett rådande ordning.  Partiet måste ovillkorligen förhålla sig till utvecklingen och ange en färdriktning som pekar åt motsatt håll - mot ökad jämlikhet.  För detta krävs bl a en skattereform som utjämnar skillnader i stället för att öka dem.  Därvidlag framstår en lagerrensning bland alla de rikemansbidrag, taktiskt omformade till avdrag,som absolut nödvändig.  Som ett litet exempel från min hemkommun, Höganäs kan nämnas att RUT- och ROT-avdragen,som i första hand gynnar bättre ställda grupper är ungefär lika stora som LSS-kostnaderna d v s bidragen till personer med funktionsnedsättning.  Om du kollar läget i rikemanskommuner som Danderyd, Vellinge, Lomma och rikemansreservat inom kommunerna, som t ex Norra hamnen i Helsingborg, så torde resultatet bli detsamma om inte rikemansbidragen rentav överstiger bidragen till särskilt behövande.

"Reinfeldt är blind inför den nya Sverigebilden", skriver Katrine Kielos i en stark och insiktsfull ledare i Aftonbladet - http://aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/katrinekielos/article16887417.ab?service=print

Det har nu gått så långt i utförsbacken med den svenska jämlikheten att det långt in i det internationella kapitalets boning börjar höjas varningssignaler.  Den brittiska prestigetidningen Financial Times tycker att dt är dags för Sverige att börja ifrågasätta de senaste årens privatiseringar och marknadslösningar. 

 "Upploppen i Husby var ett symptom, mästrade affärstidningen.  Nu måste ansvariga politiker "förstå och motverka orsakerna till den minskande jämlikheten, både när det gäller inkomster och tillgång till välfärdstjänster". Tidningen pekar särskilt ut friskolereformen som bov i det svenska jämlikhetsfiaskot.  "Upploppen i Sverige sätter fokus på de ökande ekonomiska klyftorna", skriver samtidigt den amerikanska högertidningen Wall Street Journal.

"De rika blir rikare och de fattiga blir fattigare.  Sverige håller på att bli  som USA", berättade International Herald Tribune, inte direkt känd som vänsterpartiets inofficiella buktalare, snarast en tidning internationella buktalare, snarast som en tidning internationella affärsmän ögnar i flygplatsloungen mellan möten i den globala kapitalismens tjänst."

När Sveriges förvandling till det land inom OECD där klyftorna ökar snabbast blir ett samtalsämne i den internationella affärspressen ter det sig än mer anmärkningsvärt att det är så tyst i de socialdemokratiska leden.  Att Sverige är det land inom OECD där klyftorna ökar snabbast nämns inte med ett ord varken i den beramade debattartikel som SSU-ledningen skrivit tillsammans med LUF på DN-debatt eller i de många debattartiklar som partiets ekonomisk-politiske talesperson Magdalena Andersson så frikostigt sprider omkring sig.  Och lakejerna på dessa sidor tiger och suger i sig allt som deklareras från Sveavägen 68.  Dem vill jag gärna tillägna denna dikt av Gustaf Fröding som blivit rykande aktuell i dessa dagar:

TAKT

Lakejerna gåvo mig skrapa

och skänkte mig stolt sitt förakt

emedan jag ej kunde skapa

mig om till en svansande apa

dresserad av dem, som ha makt,

till konsten att bocka med takt.

Ty sälja sin frihet för slantar

och gula galoners prakt

och tacka sig mjuka som vantar

för guldet, som rockarna kantar,

och oket på nackarna lagt,

det kalla lakejer för takt.

Finansministerposten i en regering är strategisk och maktpolitiskt nästan jämbördig med statsministerposten.  Sverige har haft många finansministrar av högsta kaliber.  Flera av dem har inte varit ekonomer av facket.  Den kanske  främste av dem alla, sett till intellektuell spännvidd, Ernst Wigforss, var ursprungligen språkforskare med halländska dialekter som specialitet.  Gunnar Sträng började som landsvägsagitator och slutade som folktribun på finansministerposten.  Göran Persson lyckades med konststycket att få gehör i breda folklager även för kärva ekonomiska budskap.

Såväl dagens finansminister Anders Borg (m) som hans främsta utmanare om finansministerposten, Magdalena Andersson (s) är båda nationalekonomer.  Skillnaden dem emellan.. åtminstone än så länge, är att Anders Borg lagt sig till med en politisk profil som imponerar även på politiska motståndare.  Socialdemokraternas Magdalena Andersson tycks hittills ha varit mest angelägen om att framhäva att hon är nationalekonom och helst utmanar Anders Borg om posten som RIKSKAMRER.

I en debattartikel i Expressen under rubriken "Maximera nyttan av skattepengarna" lägger Magdalena Andersson hela tyngdpunkten på att utveckla produktiviteten i den offentliga sektor som redan under lång tid fått suga på ramarna. Inspiration för sina krav på en effektivare förvaltningspolitik har hon hämtat från en privat konsultbyrå - McKinsey & Company som i en rapport betitlad "Tillväxt och förnyelse" i den svenska ekonomin" hävdar att det går att lyfta produktiviteten i den svenska statsförvaltningen med 25-30 procent.

Ingen torde ifrågasätta behovet av en effektiv statsförvaltning men att det skulle räcka med effektivitetshöjningar inom den statliga administrationen och oförändrat skatteuttag för att "bättre ta hand om våra gamla, förbättra underhållet av våra järnvägar eller rusta våra barn med en bättre skolgång" tillhör nog när allt kommer omkring avdelningen fromma förhoppningar.  Såväl Konjunkturinstitutet som alltfler ekonomer inser att skattehöjningar sannolikt blir ofrånkomliga om vi ska klara av de kommande behoven inom välfärdssektorn.

Magdalena Andersson kritiserar med rätta den borgerliga regeringens ofinansierade skattesänkningar, men både hon och den socialdemokratiska partiledningen är skyldiga svenska folket svar på vilken skattepolitik en socialdemokratisk regering tänker föra och då inte minst om hur de nödvändiga skatteuttagen ska fördelas.  Det räcker inte med att säga nej till nya borgerliga jobbskatteavdrag utan också våga ta tillbaka åtminstone en del av de skattesänkningar och rundhänta RUT-och ROT-avdrag som urholkat välfärden både på skol- och vårdområdet.

Det må finnas goda skäl till en ny skattereform men lika lite som bofinken får en sådan skattereform se ut hur som helst i ett socialdemokratiskt perspektiv.  Jag tar mig liksom Peter Johansson - Röda Berget - för pannan när jag läser den artikel som SSU idag begått på DN-debatt tillsammans med LUF (det liberala ungdomsförbundet).

http://www.dn.se/debatt/ssu-och-luf-vill-ha-ny-gemensam-skattereform?rm=print

Använder man ordet "skattetryck" för något som finansierar vår gemensamma välfärd, ja då har man kommit snett redan från början.  Lika vilse i pannkakan hamnar man när man anser att en ny stor skattereform ska ha "små fördelningspolitiska effekter."  Att socialdemokraternas ungdomsförbund känner sig i stort sett nöjt med den gigantiska omfördelning från fattig till rik som skett under den borgerliga regimen är verkligen ägnat att förvåna. 

Det verkar som om både SSU och LUF drömmer sig tillbaka om den s k underbara natt i början av 80-talet då socialdemokraterna gjorde upp med folkpartiet om skatterna och skapade en ny spricka i den borgerliga regeringen och fick moderaterna att lämna densamma.  Möjligen drömmer man också om en ny "århundradets skattereform" av 90-talsmodell.  Men då får man inte glömma bort att denna "superreform" var kraftigt underfinansierad och inte gav de s k dynamiska effekter som främst anhängare av stora skattesänkningar brukar inbilla sig.

Gärna en ny "underbar natt" i form av en bred skatteuppgörelse över blockgränsen men först en klart redovisad skattelinje från socialdemokratisk sida, en linje som sträcker sig bortom den torftiga skattesynen  i SSU/LUF förpackning på temat "Vi under skatter dignar ner....... 

Ledare i ETC Malmö 31/5 - http://malmo.etc.se/ledare/ledare-skarp-oppositionspolitiken

Den lagerrensning av vinstdrivna friskolor som jag förespråkade redan i systemets begynnelse får nu sent omsider ett starkare stöd för varje dag som går.  Senast i raden av skandaler är John Bauerkoncernens beslut att lägga ner resp. sälja ut ett stort antal av koncernens friskolor.  10.500 elever berörs och kastas ut i ovisshet om sin framtid.  En annan oseriös privat skolaktör - Academia - tar över merparten av de berörda gymnasieskolorna.

Företagets VD Anders Hultin, samme person som jämfört skolbolag med flygbolag där det gäller att fylla platserna eftersom det är de två sista som ger vinsten, skyller nu beslutet på sjunkande antal sökande till skolorna.  Men sanningen är naturligtvis den som Hultin själv en gång framhållit, ägarna - ett danskt riskkapitalbolag -  tycker att skolverksamheten inte är tillräckligt lönsam.

Till denna bild av ett girigt riskkapitalägt skolbolag kan läggas Skolinspektionens granskning som visade att samtliga 18 granskade skolor hade så allvarliga brister att skoltillstånden hotades med indragning.  SVT:s granskning av rapporterna visade att det finns skolor och program i John Bauerkoncernen där mellan 40 och 50 procent av eleverna inte får godkänt i matematik B.  På flera av skolorna får 30 procent av eleverna inte behörighet till högskola.

Samtidigt har grundaren till John Bauerskolorna, Rune Tedfors, tjänat mångmiljonbelopp på att sälja vidare till det danska riskkapitalbolaget Axcel, som i sin tur räknar med mångmiljonvinter nr de säljer skolkoncernen vidare nästa gång.  Och allt detta på de svenska skattebetalarnas bekostnad

Som en skarp kontrast till detta nya haveri för ett system som bara har sin motsvarighet i Chile kan då ställas Kommunals kongressbeslut igår att verka för en non-profitprincip i vård, skola och omsorg samt att kritiskt utvärdera och hitta alternativ till de marknadsmodeller som blivit norm i offentlig sektor.

Kommunals styrelse hade i sin naivitet landat på en linje som i stora delar sammanfaller med den nyligen träffade tvärpolitiska uppgörelsen i riksdagen innebärande krav på bemanning, arbetsorganisation , kompetens och skärpta regler på vinstuttag.

Kommunals kongress var klokare än så och inser liksom LO och en förkrossande majoritet av svenska folket att det inte går att sanera eller lappa ett system som redan överlevt sig själv utan att det krävs en lagstiftning som klart och tydligt talar om att skattepengar satsade på skola, vård och omsorg ska återinvesteras i verksamheterna och inte försvinna till aktieutdelning när och fjärran.

Kvar på naivitetens och aningslöshetens perrong medan det vinstdrivna skol- och vårdbolagståget tuffar vidare om än möjligen med något lägre hastighet, står alla de godtrogna existenser som inbillar sig att en sjuk skol- och vårdmarknad kan självsaneras genom lite käcka tillrop, lite mer kommunalt inflytande vid nyetableringar och ett stänk kosmetisk lagstigning.