”En viktig orsak till att vi socialdemokrater, trots vår historiska framgång och trots att vi befann oss på toppen av en högkonjunktur, ifjol inte fick väljarnas förtroende att fortsätta regera landet var att vi inte uppfattades vara i fas med tiden.” Så formulerade sig Broderskapsrörelsens ordförande Peter Weiderud när han förra torsdagen öppnade Broderskapsrörelsens kongress på Ädelfors folkhögskola utanför Vetlanda.

Sakta i backarna, bäste Peter. Jag delar visserligen uppfattningen att partiet saknat en tillräckligt tydlig profil i de tre ”avgörande samhällsförändringar” – globaliseringen, tillväxtens gränser och kunskapssamhällets värderingsförskjutningar .- du lyfter fram, men att detta skulle vara de viktigaste förklaringarna till valnederlaget är nog att betrakta som en ganska betydande överdrift.

Om det socialdemokratiska partiet skulle vara i otakt med tidsandan så är detta ju i praktiken något av en idiotförklaring av hela det valstrategiska upplägget inför valrörelsen inkluderande de många socialdemokrater runt om i landet som medverkade i denna valrörelse och drev det program som vi tillsammans utformat. Inräknat de förklaringar till valnederlaget som Peter Weiderud i sitt Broderskapstal levererat, så innehåller valanalysen nu så många orsaker till förlusten att man måste ställa den allvarliga frågan, varför nederlaget ändå inte blev större.

Weideruds budskap innehåller tyvärr en del motsägelser. Å ena sidan hävdar han att vi sitter fast i industrisamhällets praktiska lösningar och framstår som konservativa snarare än framåtsträvande. Sen säger han att vi missar vänsterkrafterna i det nya. Att vi missar vänsterkrafterna håller jag helt med om men att vi skulle sitta fast i industrisamhällets praktiska lösningar tror jag är en grov överdrift. Visst kräver samhällsförändringar alltid större eller mindre omprövningar av politiken, men vårt dilemma är att vi måste förhålla oss både till det industrisamhälle, som inom vissa sektorer som t ex gruv- och metallindustrin f n upplever något av en ny guldålder, och till de nya verksamheter som växer fram utanför den traditionella industrisektorn.

Lika lite som någon annan sitter jag inne med någon kristallkula som tydligt pekar ut de direkta orsakerna till valnederlaget. Men jag tror de kan sammanfattas så här.
Högkonjunkturer och en framgångsrik ekonomisk politik gynnar inte alltid sittande regeringar. Detta finns det åtskilliga exempel på. Ett långt regeringsinnehav innebär i sig en stigande risk för ett kommande valnederlag. Vi uppfattades inte utan fog av många väljare som maktfullkomliga, en företeelse som inte är helt ovanlig bland s-märkta kommunpolitiker. Ett antal affärer skadade oss sannolikt mer än vi är villiga att erkänna. Fastighetsskatten blev en black om foten, sedan borgarna (tillfälligt men tillräckligt länge) lyckades ena sig om dess avskaffande, och drabbade oss särskilt hårt i tillväxtens boningar – Storstockholmsområdet och Skåne. Fastighetsskatten är en stabil och därför viktig skattebas, som vi måste våga återinföra dock med en annan och rättvisare utformning än tidigare. Synd att vi inte matchade borgarnas utspel med ett konkret förslag till ny utformning av denna skatt.

Lägg därtill moderaternas smarta drag att klä sig till arbetarparti, ett ”förnyelsetrick” som lyckades förvrida synen på ett inte obetydligt antal socialdemokrater, som tyckte att ”ett tröttkört parti” kunde behöva en vilopaus ”och låta nya krafter ikläda sig blåställen”. Reinfeldt fick hållas i traditionella moderatkretsar så länge opinionssiffrorna steg. ”När valvinsten var ett faktum förväntade man sig en återgång till den gamla vanliga linjen”, som Anne-Marie Lindgren så träffande uttrycker det i senaste numret av Aktuellt i Politiken (”Ridå i andra akten”).

Weideruds utspel är ändå intressant. Att vi måste bli tydligare i vår miljöpolitik, utforma en stringentare skolpolitik och fånga upp vänsterkrafterna håller jag helt med om. Men det betyder i så fall att vi måste våga ta strid mot de växande ekonomiska klyftor, som tydligt visar att klassamhället inte är avskaffat, något som tyvärr inte framskymtar i någon av de båda SSU-ordförandekandidaternas budskap inför förbundets förestående kongress.

Sist och slutligen måste vi kasta den schablonmässiga och irrelevanta uppdelningen av socialdemokrater i ”förnyare och traditionalister” på sophögen. Att återinföra gamla tiders klassklyftor och därmed orättvisor kan knappast betecknas som förnyelse. Inte heller en utveckling som visar att det i huvudsak är fem stora vårdaktiebolag som driver den privata äldreomsorgen i landet, där aktieutdelningar inte sällan väger tyngre än patienternas rätt till god vård, för att ta ett mycket konkret exempel på en grundläggande fråga, där socialdemokratin tyvärr svävar på målet.