Två konkreta händelser under det senaste dygnet sätter ytterligare fokus på frågan om hur vi ska finansiera vård- och trygghetssektorn i framtiden. Det handlar om:

1. Sjukvården som tvingades till operationsstopp i Skåne
2. Bemanningen av lokala polisstationer.

Sjukvården i Skåne
En akut brist på vårdplatser ledde till att många operationer blev inställda på skånska sjukhus under onsdagen. Endast canceroperationer, akuta ingrepp och dagoperationer som inte kräver vårdplatser kunde genomföras. Orsaken uppgavs vara en ovanligt stor tillströmning av patienter till de skånska sjukhusen natten till tisdagen. Den regionale läkaren i beredskap fattade beslutet av säkerhetsskäl, då han ansåg att patientsäkerheten var i fara.

Nu blev katastrofläget mycket kort och kunde hävas redan vid lunchtid på onsdagen. Men detta innebär inte att allt är frid och fröjd. Trycket på sängplatser på flera sjukhus är fortfarande stort och uttrycket ”färdigbehandlad” används allt flitigare för att motivera att patienter skickas hem fortare än vad som skulle ske om det fanns tillräckligt med personal på plats.

Under förra mandatperioden, då socialdemokraterna styrde regionen tillsammans med vänstern och miljöpartiet tillfördes sjukvården nya resurser, mer personal anställdes och köerna kunde på flera områden kortas. Valet vanns av de borgerliga och miljöpartiet hoppade över till den ”vinnande sidan.” Opportunism i all sin prydno. Och bland de första åtgärderna den nya b/mp-alliansen vidtog var att avisera stora personalindragningar, vilka främst drabbar akutsjukvården på universitetssjukhuset i Lund.

Bemanningen av lokala polisstationer
Vid sammanträde i Trafiksäkerhetskommittén i Höganäs igår, onsdag, där jag (som ordförande) företräder De Handikappades Riksförbunds Höganäsavd, meddelade den lokale polischefen att man hade mycket svårt att klara av sina uppgifter på grund av för lite personal.

Så t ex har man ingen möjlighet att förfölja smitare vid mer eller mindre allvarliga trafikolyckor, beivra hastighetsöverträdelser, rattonykterhet/fylleri, lägenhetsinbrott m m. Den alltmer uppluckrade trafikdisciplinen och därmed ökade trafikriskerna inger överhuvudtaget lokala polismyndigheter ökad oro.

Det här redovisade understryker alltså ytterligare vad jag satte under luppen i mitt gårdagsinlägg. Det krävs större resurser för att klara en anständig vård och en godtagbar trygghet till liv och lem. Och för att bemästra bristerna krävs mera personal, vilket i sin tur
kräver inkomstförstärkningar till vård- och trygghetssektorn.

Samtidigt som antalet äldre och mera vårdkrävande ökar fortsätter skattedebatten i Sverige i stort att handla om hur skatterna ska kunna sänkas. Den borgerliga alliansen har redan beslutat slopa både fastighets- och förmögenhetsskatt och aviserar nya sänkningar av inkomstskatten. Som de verkliga hycklarna i sammanhanget framstår kristdemokraterna, som anklagade den socialdemokratiska regeringen för att vara ansvariga för neddragningen av vårdplatser inom äldreomsorgen, en uppgift som kommunerna har ansvaret för, samtidigt som man går i spetsen för slopandet av en fastighetsskatt, en ”reform” som främst gynnar redan välbärgade.

Detta är givetvis i stort sett förutsägbart. Men problemet är att socialdemokratin hittills svävat på målet om hur vi ska utforma framtidens skattepolitik. En del socialdemokrater tycks tyvärr också, medvetet eller omedvetet, förtränga verkligheten och ägnar sig i stället åt akademiskt finlir på temat att egenmakt inte har så värst mycket med pengar att göra.

Frågan måste därför ställas. Tycker vi som socialdemokrater att välfärden och tryggheten och de krav på resurstillskott, som inte minst den demografiska utvecklingen med ett ökande antal äldre kräver, är värt en skattehöjning och är vi beredda att ta strid mot borgerligheten för en sådan?