Medan en del ägnar sig åt akademiskt finlir om hur socialdemokraterna ska ”förnya” sin politik är den styrande b-alliansen i full färd med att bryta upp hela det solidariska välfärdssystem som fortfarande är unikt i den demokratiska världen.

Som ett intressant belägg för just det unika i vårt system kan nämnas en nyligen publicerad studie av den amerikanske statsvetaren Sheri Berman. I boken ”The Primacy of politics” (Politikens företräde) framhåller hon att den europeiska socialdemokratin inte är en kompromiss, varken en urvattnad version av marxismen eller en kapitalism med mänskligt ansikte, utan en politisk ideologi i sin egen rätt. Hon drar också slutsatsen att den lyckliga andra halvan av Europas nittonhundratal är ett resultat av att de socialdemokratiska idéerna till slut segrade. Shermans tredje slutsats är att det svenska partiet är bäst i klassen.

Går man sedan tillbaka till den svenska verkligheten och ser hur t ex den disponibla inkomsten i fasta priser utvecklats mellan 1991 och 2005 så finner man klara tendenser till att
modellen sett i ett jämlikhetsperspektiv börjat luckras upp.

Kalla fakta ur ett färskt SCB-material ger syn för sägen:
Medan de tjugo procent som tjänar minst fått en köpkraftsökning på tio (10) procent har de tio procenten rikaste fått en motsvarande förstärkning på hela fyrtiofem (45) procent. De fem procenten allra rikaste har fått ännu större inkomstökningar. I kronor räknat har de två lägsta inkomstgrupperna (20%) fått 8.000 kronor mer i plånboken, medan de fem procenten rikaste begåvats med hela 204.000 kronor. All beräknat per individ.

Fyra förklaringar kan anföras till en här utvecklingen:

1. Sysselsättningen – i tider av arbetslöshet drabbas de som har de lägsta inkomsterna hårdast.
2. Lönespridningen – individuell lönesättning har ökat lönespridningen och inkomstklyftorna.
3. Skattesystemet – Progressiviteten har minskat. Skattesystemet omfördelar inte längre.
4. Kapitalinkomsterna – börsuppgången har främst gynnat de rika – topp år 2000.

De rikaste 1% tar 80% av de 20% som utgör vinsternas andel av förädlingsvärdet (förädlingsvärdet utgörs av löner och vinster (ersättningar till kapitalägare). Andelen kapitalvinster ökar dessutom på arbetsinkomsternas bekostnad. Sänkningar av fastighets- och förmögenhetsskatter ökar ytterligare de ekonomiska klyftorna i samhället. Tas sedan också värnskatten bort, som b-alliansen aviserat, ja då blir de ekonomiska klyftorna mellan fattiga och rika ännu djupare.

Ett generellt välfärdssystem är en absolut förutsättning för ökad jämlikhet.
Vad som nu sker är att den borgerliga alliansen försöker bryta upp den solidaritet – eller om vi så vill den historiska kompromiss som funnits mellan arbetarklass och medelklass. Man försämrar medvetet socialförsäkringarna så mycket att de bäst ställda och medelklassen ska söka privata lösningar i form av bl a köp av individuella försäkringar vid arbetslöshet och sjukdom.

En rimlig bedömning är att man inte kommer att lyckas genomföra systemet fullt ut under innevarande mandatperiod, men om man får ytterligare fyra år till sitt förfogande för nedmontering av välfärdssystemet, ja då är det verkligen fara på färde.

Med det här perspektivet för ögonen borde socialdemokratin i stället för att ägna sig åt
ängsligt problematiserande och botaniserande i luddiga interna förnyelsedebatter satsa allt på att återställa rättvisan. Att vara i opposition mot orättvisorna och gå till frontalangrepp mot den borgerliga ojämlikhetspolitiken är när allt kommer omrking ändå vårt starkaste trumfkort på vägen tillbaka till regeringsmakten.