Gud i politiken och Doctare i Höganäs

”Är Gud för eller mot klassamhället?  Var står Gud i lönekampen?  Vilka bör enligt Guds mening äga produktionsmedlen?  Sådana frågor framstår i Sverige snarast som hädelser.  Men i Latinamerika träffade jag präster som diskuterade dem med iver och hetta.  De ansåg det orimligt att Gud, som har så detaljerade anvisningar att ge om sexualmoralen, inte skulle ha någonting att säga om affärsmoralen.  De menade att prästen hade en uppgift inte bara vid dödsbädden, utan också på arbetsplatsen.  Religionen fick inte abdikera inför de stora samhällsproblemen. 

Det är i stort sett vad den har gjort här i Sverige.” 

Orden är Sven Lindqvists och hämtade ur hans essä Gud i politiken, publicerad i DN 23 maj 1976 och sedan tryckt i samlingsvolymen ”Hamiltons slutsats.”

Lindqvists slutsatser håller i stort sett även i dag.  Även om det finns både lysande och skrämmande undantag.  För de lysande svarar den tyvärr för tidigt avgångne ärkebiskopen K G Hammar som bl a i klara verba kritiserat den nya girigheten framförallt grasserande och växande inom det privata näringslivet men också med en och annan  avläggare inom politiken.

För denna sin rakryggade hållning fick Hammar motta kritik från moderaterna, vars tidigare partiledare Bo Lundgren till och med krävde hans avgång.  Hammar avgick frivilligt.  Lundgren fick sparken.

                                Livets ord

För de skrämmande undantagen svarar inte oväntat kristdemokraterna.  Även om ledande kd-dignitärer som Alf Svensson och Göran Hägglund gör allt för att försöka tona ner religionens koppling till politiken, så arbetar andra kristdemokrater desto mera ihärdigt för att Gud alltid skall finnas med på ett hörn.  Högsta föredöme för dessa ”kristliga kristdemokrater” är USA:s president George W Bush, som tid efter annan till och med ger sken av att han fått sitt ämbete av Gud.  Till den kategorin hör riksdagsledamöterna Tuve Skånberg och Mats Oskarsson.  Båda har starka band till Ulf Ekman och Livets Ord, och har i flera sammanhang givit uttryck för extrema åsikter i familjepolitiska sammanhang.  Båda är svurna abortmotståndare och har en synnerligen inskränkt syn på homsexualitet.

                                      KD-dragplåster

Till samma falang hör uppenbarligen läkaren och författaren Christina Doctare, kristdemokraternas dragplåster på dess landstings- och kommunkonferens den 28 januari i år.

I en artikel på Svenska Dagbladets Brännpunkt den 29 mars under rubriken ”Jag tror på Gud och kd” vädrar Doctare åsikter som närmast är besläktade med den kristna högerns i USA.

Artikeln inleds med en helt förbluffande jämförelse.  Eller vad sägs om följande: ”När jag kom hem från Balkan efter att ha blivit skadad i kriget, gjorde jag ett par för mig viktiga iakttagelser om tillståndet i Sverige: tystnad, rädsla, stress och dålig hälsa.  Människor såg lika stressade ut som Sarajevoborna under belägringen.”

Kommentarer är egentligen överflödiga, men om jag är rätt underrättad, så har Sverige inte blivit utsatt för någon belägring, långt mindre attackerats av NATO-bomber.  Och enligt färska undersökrningar har svenska folket i gemen en optimistisk framtidssyn.

Doctare går i artikeln på i ullstrumporna.  Hon påstår utan någon som helst orsaksanalys att vi har världens högsta sjukfrånvaro, pläderar för s k botavdrag, pigavdrag, vårdnadsavdrag och hävdar att vi ”kör slut på barnfamiljerna, eftersom båda föräldrarna måste arbeta för att det ska gå runt ekonomiskt.”

                               Skafferitömning   

Samtidigt påstår hon att kristdemokraterna har det starkaste engagemanget för bättre hälsa och tryggare vård.  Lägger man ihop hennes och kristdemokraternas avdrag och det skattebortfall detta innebär och sedan plussar på med alla andra skattesänkningar som kd (t ex slopande av fastighetsskatten) ensamt eller tillsammans med övriga borgerliga partier föreslagit, så undrar man ju hur mycket som blir över till förstärkning av vård- och hälsoområdet.

Tilläggas kan att denna kristdemokratiska valkyria på högerkanten nyligen på inbjudan av moderaterna och kristdemokraterna besökt Höganäs kommun.  Notan för föredraget ”Hur mår våra barn?” skickades till skattebetalarna, trots att det var ett klart partipolitiskt jippo.

Den fråga man i sammanhanget måste ställa är hur våra barn och deras föräldrar kommer att må om borgerlighetens förslag om sänkta sjukersättningar, fler karensdagar och försämrad anställningstrygghet blir verklighet?

 I andanom hör man Olof Palmes ord om hur borgerliga regeringar tömde både skafferi och visthusbodar och åt sig igenom utländska bankmatsalar på växlar utställda på svenska folket.  Bevare oss för en upprepning!