I  söndagens utfrågning i SVT:s "Agenda" bevisade Håkan Juholt än en gång att han är rätt person att leda socialdemokratin.  Raka och klara svar till en utfrågare som inte var en lika utpräglad förhörsledare och avbrytare som Anna Hedenmo.  När förtroenderådet nu markerat samling och uppslutning bakom Håkan, och fokus åter börjat sättas på politiken och dess innehåll, så inleds nästa etapp i den närgångna granskningen av socialdemokratin.

Intresset och fokuseringen på socialdemokratin är så uppskruvat att media, tycks ha förträngt att landet har en borgerlig regering, en regering som inte på länge regerat på en aktiv politik utan på ett rent förvaltningsuppdrag.  Nuklagas det plötsligt på att socialdemokratin inte i detalj kan redovisa några konkreta förslag på olika politikområden.

För det första kan ju ett oppositionsparti inte leverera någon  konkret politik förrän de på nytt intagit regeringstaburetterna.  För det andra så har socialdemokraterna redan i sin senste budgetmotion redovisat en rad konkreta förslag till investeringar i bostäder, järnvägar och annan infrastruktur.  För det tredje har partiet nu senast vid helgens förtroenderådsmöte  lagt fast ramverk för ekonomi- och sysselsättningspolitiken.  Partiet har också aviserat skärpt lagstiftning för verksamheter inom välfärdsområdet vad gäller alternativa driftsformer.  Redovisade intentioner ger åtminstone så mycket konkret vid handen att de skattesmitande vård- och skolbolagens dagar är räknade.  Håkan Juholt berättade också klart och tydligt i Agendautfrågningen att skarpa förslag i fråga om välfärdens finansiering kommer i vår.

Det är naturligtvis fullständigt orimligt att kräva att ett oppositionsparti på publika såväl som  interna möten ska framlägga konkreta och genomarbetade förslag.  På kongresser och förtroenderådsmöten lägger man fram riktlinjer och redovisar ambitioner som Håkan Juholt förtjänstfullt gjort i olika sammanhang.  Därefter utarbetas mera konkreta förslag som sen redovisas i form av riksdagsmotioner och liknande.

På en punkt bör partiet snarast konkretisera sig.  Och det gäller skattepolitiken. Leif Pagrotskys luddiga uttalande om partiets framtida skattepolitik lämnar en del övrigt att både önska och kräva.  Det är ju närmast självklart att partiet inte kan återställa de borgerliga jobbskatteavdragen.  I så måtto var det också klokt av Håkan Juholt att i Agenda slå fast att socialdemokratin måste utgå från den verklighet som råder och att människor inrättat sina liv efter de ekonomiska marginaler man har att leva under. Att människor anpassat sina liv efter åtta år med borgerlig skattesänkningspolitik är således en realitet som socialdemokraterna självfallet måste ta hänsyn till.

Däremot vore det som Aftonbladet skrev den 1 december snopet om den socialdemokratiska skattegruppen "landade i slutsatsen att man inte ska göra någonting annat än att höja skatten på snaps."

Socialdemokratin står för något annat och mera ambitiöst i välfärdsfrågor än landets  regerande och passande borgerlighet.  Sådana ambitioner - t ex fler lärare i skolan och mer personal i vården - kan givetvis komma att kräva högre skatter framöver. Socialdemokraterna kan då mycket väl få ett folkligt stöd för skattehöjningar om de klart kopplas till de brister i välfärden som människor i allmänhet upplever det som särskilt angeläget att rätta till.