Lyssnade i morse på moderaterns presskonferens och Reinfeldts presentation av sin nye partisekreterare Kent Persson, oppositionsråd (m) från Örebro.  Stundtals lät både Reinfeldt och Persson som om de befann sig i valrörelsens slutskede.  I stället för att tala om vad moderaterna vill lade de ner mer krut på att tala om socialdemokraternas göranden och låtanden.

Här mötte vi ett parti som efter några sötebrödsår befinner sig i kris, och där flera presskonferenser nu handlat om sparkade statsråd och partisekreterare och deras ersättare.  Fredrik Reinfeldt gav också ett tydligt intryck av att han fruktar socialdemokratins nya ledning och att (S) nu återtagit ledartröjan när det gäller sysselsättningens betydelse för välfärd och utveckling.  Fokuseringen på jobb och full sysselsättning var övertydlig samtidigt som vi inte fick veta ett dugg om hur en sådan målsättning skulle kunna uppnås.

Moderaterna och b-alliansregeringen lyckades i 2010 års val övertyga en knapp majoritet av väljarna att fler jobb, lägre arbetslöshet och större välfärd  skulle skapas genom sänkta skatter. Ett batteri av skattesänkningar sattes i sjön - jobbskatteavdrag, RUT- och ROT-avdrag, kraftigt sänkt fastighetsskatt, slopad förmögenhetsskatt.  Resultatet blev att många fick mer i plånboken, en del blev till och med riktigt rika, medan effekterna i form av utlovad ökad sysselsättning och mindre utanförskap i stort sett uteblev.  Däremot blev de redan sämst ställda ännu fattigare, barnfattigdomen ökade  kraftigt och ojämlikheten blev ännu större.

Att  denna politik nått vägs ände, att den borgerliga alliansregeringen börjar krackelera och att flera av alliansens småpartier befinner sig nära den magiska fyraprocentsspärren är ett faktum som knappast någon kan ha undgått att märka.  Att många väljare helt enkelt tröttnat på den borgerliga regeringen och upptäckt dess tillkortakommanden är sannolikt en viktig förklaring till det förändrade opinionsläget, inte minst mot bakgrunden av att media äntligen börjat syna dess fögderi närmare i sömmarna.

En annan förklaring till den tydliga vindkantringen i opinionen är lika sannolikt socialdemokraternas starka kliv upp ur jämmerdalen.  Efter år av ökenvandring och stigande intern splittring har partiet tagit sig samman och i första hand siktat in sig på att sluta leden och återupprätta förtroendet i politikens främsta kärnfrågor - sunda statsfinanser, fler i arbete, kompetenshöjning och infrastruktursatsningar.

Med en partiledare som står med båda fötterna i en genuin arbetsmiljö i det fortfarande starka industrisvpige och en ekonomisk-politisk talesperson som är Anders  Borgs jämlike i fråga om ekonomisk kompetens så är det strategiska upplägget mycket smart. Detta kommer sannolikt också att bära en bra bit på vägen mot ett av alltfler efterlängtat regimskifte.

Personligen har jag inte träffat någon socialdemokrat som inte vill vinna val.  Däremot har jag träffat många som oroar sig över den utveckling  vårt land allt tydligare är på väg mot - ökande inkomstklyftor, sämre utbildningsresultat och social utslagning.  Att som en del i detta läge förlita sig på det s k hästskitsteoremet, eller med ett svenskt uttryck att regnar det på prästen så droppar  det på klockaren är att hänge sig åt illusioner och önskedrömmar, vilket  alla erfarenheter visar, inte minst utvecklingen under åren med en borgerlig regering. Därför måste socialdemokraterna också här redovisa en politik som bryter den nuvarande nedåtgående spiralen.

Stopp för nya jobbskatteavdrag och slopad lägre krogmoms är steg i rätt riktning men fördelningspolitiken måste få mer om partiet ska kunna återvinna förlorade kärnväljare.  Om socialdemokratin, som någon förespråkat, skulle undvika att ta tag i allt som folk vant sig vid - jobbskatteavdrag, Rot- och RUT-avdrag m m, ja då finns det ju logiskt sett knappast någon anledning att byta regering.  Självfallet finns det inte realistiska förutsättningar för  att återställa allt som den borgerliga regeringen åstadkommit genom ensidiga skattesänkningar.  Däremot finns det både starka sakskäl och goda möjligheter att göra mer än att slopa krogmoms och revidera sänkta arbetsgivaravgifter. 

 ROT- och RUT-avdragen som i praktiken är mer eller mindre skabrösa bidrag till medborgare som mer än väl har  råd att betala sin städning och andra hushållstjänster ur egen välfylld kassa kan med fördel begränsas efter den modell som föreslagits från LO-håll d v s maximeras till 5 000 kronor. SCB redovisade för en tid sedan hur subventionen av hushållsnära tjänster fördelade sig.  Av denna framgår att 45 procent av subventionerna har gått till 45 procent av befokningen, de som tjänar över en halv miljon kronor. Glädjande nog har en majoritet i skatteutskottet kört över regeringsalliansen och beslutat att RUT- och ROT-avdrag för arbeten utomlands - en ren skandal - ska avskaffas.  Lika glädjande är att partidistrikten i Skåne resp. Göteborg på sina kongresser den 14 april beslutade att "RUT-avdraget "tydligt ska riktas mot äldre och barnfamiljer" resp. avskaffas.

Socialdemokratiska politik kan aldrig - aldrig så pragmatisk - få sammanfattas i orden "Mycket ska ha mer."