-Nu är festen över Löfven, skriver Aftonbladet med krigsrubriker över två sidor i dagens tidning. Det som orsakat dåndimpen hos tidningen är en tillbakagång på 1 procent i en enstaka opinionsmätning.  Sånt trams är överhuvudtaget inte värt att diskutera  Och därför ska jag i stället ägna den här bloggen åt substantiella frågor som rör vår grundläggande välfärd.

"Det är dags att börja ransonera välfärden", skrev ordföranden i centerns välfärdspolitiska grupp, Hans Dahlgren, tidigare socialdemokrat på gårdagens DN-debatt.  Han pläderar vidare för att ransoneringen ska ske med köer, avgifter, behovsprövningeller centralstyrning och finner det sannolikt att alla fyra metoderna måste komma till användning.  Argumentationen är sedan den vanliga gamla visan, den kända historien, med samma refränger och samma poäng.  I sammanfattning: Välfärden står inför stora finansiella utmaningar - vilket den faktiskt alltid har gjort.  Inget nytt under solen med andra ord.

Det är en händelse som ser ut som en tanke att i det nummer av AiP, Aktuellt i Politiken som kom igår - www.aip.nu - skriver socialdemokratinen Magnus Nilsson i Stockholm under rubriken "Hur tänkte ni om välfärdsexport", hur den gamle nyliberale aktivisten Peje Emilsson, storföretagare i skol- och vårdbranschen också på DN-debatt försöker leda i bevis att det med någon sorts lagbundenhet är oundvikligt att de offentliga medlen i framtiden "inte kommer att räcka längre än till en god bastrygghet." Och att vi alla därför måste räkna med att skjuta till egna pengar för att få en anständig äldreomsorg.  Personer utan ideologiska skygglappar inser dock snabbt att Emilsson talar i egen sak.  Han vill vidga marknaden för sina egna företag och att tanken om en solidarisk välfärd byggd på principen "endast det bästa är gott nog åt folket" ska malas ner.

"Vägen dit går via en sänkt skattekvot som på en och samma gång både gröper ur den offentliga ekonomin och stärker de rikas möjligheter att köpa privata omsorgstjänster."

Samtidigt som välfärden rustas ner kommer förstås allt större grupper ur medelklassen att börja misstro de solidariska välfärdssystemen och försöka se om sitt eget hus.

Men inte nog med det Emilsson är en av de vältaliga företrädare för privata välfärdslösningar som intervjuas i den nya antologin "Det svenska välfärdsundret - nästa exportsuccé".  Bokens  underligggande budskap ansluter väl till Emilssons DN-artikel och går ut på att friskolor och vårdinrättningar, drivna av privata företagare, ska ses som en naturlg fortsättning på "det svenska välfärdsundret.  Att konkurrensutsättning och olika slag av  kundmodeller inom välfärden leder till ökade klyftor är inget som bekymrar antologins budskap.

Det som däremot borde bekymra vänner av en solidariskt finansierad välfärd är att boken har givits ut av Robert Noord, socialdemokratiskt kommunalråd i Haninge.  "Och vid sidan av figurer som Maria Rankka, vd för Stockholms handelskmmare, och Henrik Borelius, vd för vårdjätten Attendo  medverkar, återfinns här också framträdande socialdemokrater som Mikael Damberg, Ylva Johanssoln och Lena Micko."  Skribenten Magnus Nilsson ställer avslutnngsvis i Aip-artikeln den stilla frågan: Hur tänkte ni?  Ja, det kan man verkligen undra.

Myten att vi inte skulle ha råd med välfärden avfärdas djupgående och effektivt av ekonomihistorikern Daniel Ankarloo i boken "Välfärdsmyter".  Han redovisar på ett mycket gediget underlag att metabrättelsen att vi inte skulle ha råd med framtidens välfärd kommer förklädd under många namn och begrepp som framtidens äldrebölja, åldringsboomen eller det demografiska hotet.

Med stor noggrannhet maler Ankarloo ner berättelsen till ingenting  Sverige är i praktiken skuldfritt. Den svenska offentliga sektorns gemensamma tillgångar är större än skulderna.  Överskotten i statens budget väntas växa de kommande decennierna, det finns med andra ord ett reformutrymme på hundratals miljarder som borde användas.  Men genom att vi i stället sker ner i den offentliga sektorn skapar vi problem för kommande generationer.

Och eftersom vi antagligen blir rikare i framtiden frågar sig Ankarloo arför vi ska lita på påståenden som säger att det var enklare att betala för älfärden förut när vi var fattigare, än i framtiden, när vi blir rikare.

Han visar också på inte obetydliga marginaler.  Bra skattesänkningarna sedan 1990 motsvarar en sänkning av statens inkomster varje år med 256 miljarder kronor.  Omräknat betyder det att vi sedan 1989 gått från att ha 2, 9 vårdplatser per 1 000 invånare till att idag  bara ha 2 vårdplatser per 1 000 invånare.

Socialdemokratin har med andra ord ett starkt sakunderlag för att ta strid för  en skattefinansierad välfärd.  Det har vi faktiskt råd med.