Riksdagen har en veteranförening som varje år kallar tidigare riksdagsledamöter till träff och årsmöte i riksdagshuset.  Årsmötet  ägde i år rum den 9 maj och bjöd som vanligt på ett intressant program.  Pensionssystemet var ämnet för  dagen och två gästföreläsare hade inbjudits för att informera.  Pensionsutredare Anna Hedborg talade om "Varför ändrades det svenska pensionssystemet?", medan temat för Ingrid Bondes (VD i AMF) föredrag var "Klarare pensionssystemet framtida utmaningar."  Jag ska återkomma till ämnet när jag läst SvD-reportern Joel Dahlbergs bok "Pensionsbluffen" men kan redan nu konstatera att systemet är moget för en rejäl översyn.

Det är en händelse som ser ut som en tanke att Dahlberg samma dag, 9 maj, i en artikel i SvD med rubriken "Två extra år för bromsen" konstaterar att de envisa underskotten i det allmänna pensionssystemet kan betyda två års  extra arbete för en vanlig svensk.  De ny prognoserna är inga muntra siffror.  Efter tvgå år med återhämtning 2012 och 2013 sänkts pensionerna 2014 och året därpå blir det bara en minimal höjning.

Pensionsinformation i all ära men den bästa informationen om vad sig i svensk politik i allmänhet och i riksdagshuset i synnerhet tilldrar, hämtar man i det mingel som äger rum vid den sociala samvaron vid den enkla buffén och i ännu högre grad när det s-märkta "granskningsutskottet" träffas på kvällen.

"Granskningsutskottet" är en självironisk beteckning på en liten grupp  -socialdemokrater - nuvarande och tidigare riksdagsledamöter - som varje år strålar samman i samband med  veteranträffen.  Låt mig utan omsvep meddela att gruppen genom att energiskt och konsekvent följa svensk politik och både läsa vad som står på och  mellan raderna skaffat sig en ganska god inblick i vad som sker även bakom kulisserna.

Vid onsdagskvällens plenum gavs en resumé över den politiska utvecklingen inom socialdemokratin under en turbulent tid.  Vad som här framkom skulle sannolikt ha kunnat rekapituleras i en politisk thriller som i upplaga skulle ha slagit Kjell-Olof Feldts "En kritisk betraktelse om socialdemokratins seger och kris" med  flera hästlängder.

Nu är jag emellertid trots min kritiska läggning en mot partiet lojal socialdemokrat och ska nöja mig med följande sammanfattning.

* Håkan Juholts fall berodde självfallet till viss  del på  egna misstag

* En del s k "partivänner" i riksdagshus, partistyrelse och partikansli visade sig vara rena skitstövlar.  Jag ordet har faktiskt täckning  eftersom några av dem redan vid valet av Håkan hade bëstämt sig för att göra livet surt för honom.  Så t ex kände några redan på ett tidigt stadium till hyresaffären men höll inne med avslöjandet, till en tidpunkt då detta gjorde mest skada.  I själva verket kunde denna  affär punkteras ganska omgående genom att riksdagsförvaltningen omgående rättat uppgifterna.  Observera att Håkan inte försökt lura någon, eftersom det klart framgick av uppgiftslämnandet att det bodde två personer i lägenheten.  I normala fall justerar då förvaltningen summan om den inte stämmer med antalet boende.

* En tröst  för tigerhjärtan kan kanske ändå vara  att den person som blev Håkan Juholts kanske främste skarprättare inte fick den åtråvärda post i den nya s-ledningsgruppen som han så hett eftertraktat.

Nåväl. nu är det som det är och de flesta är nog överens om att socialdemokratin behöver återupprätta den stabilitet och trotvärdighet som varit partiets främsta kännetecken under mycket lång tid.  Stefan Löfven, som inte deltog i komplotten mot Håkan Juholt, har goda förutsättningar att leda en socialdemokati på ny frammarsch.

Hans anförande vid träffen med s-veteranerna i onsdags blev mycket uppskattat.  Två inslag  förtjänar särskilt uppmärksamhet.  Stefan Löfven berättade att han som ordförande i IF Metall tillsammans med andra företrädare för fackföreningsrörelsen uppvaktade den borgerliga regeringen i samband med finanskrisen 2008.  De föreslog samma slags åtgärder som den tyska fackföreningsrörelsen gjort till Angela Merker och hennes borgerliga regering.  Åtgärderna gick ut på att genom investeringar stimulera ekonomin för att åtminstone begränsa finanskrisens verkningar.  Den borgerliga tyska regeringen lyssnade på facket och genomförda stimulansåtgärder.  Det gjorde inte den borgerliga svenska regeringen.

Slutsatsen av denna berättelse borde då bli att den socialdemokratiska oppositionen har den typen av åtgärder med sig i sin motion till regeringens höstbudget.  Ambitionen att införa ett sysselsättningsmål parallellt med inflationsmålet är förvisso ett steg i den riktningen.

Den andra punkten i Stefan Löfvens föredrag  som jag tyckte var särskilt intressant var synen på skatterna.  Han meddelade för det första att den skattepolitiska grupp som tillsatts inom partiet kommer i höst att redovisa ett förslag till ny inriktning av  skattepolitiken. Förklaringen till varför partiet inte tänker återinföra den gamla fastighetsskatten var rak och ärlig.

Han konstaterade å ena sidan att han på sina resor runt om i landet även från näringslivsfolk får propåer om att återinföra denna skatt därför den är en fast och pålitlig skattebas.  Men, och nu kommer erkännandet:  Det spelar ingen roll hur vi argumenterar.  Det är politiskt omöjligt att återinföra skatten om vi inte kan få en bred uppslutning över blockgränserna.

Den slutsats  man kan dra av denna Löfvenska konklusion och andra inslag i den "nya" s-politiken skulle kunna sammanfattas så här:  Det gäller nu för socialdemokratin att göra det bästa av en möjlig politik.  Först när vi kommer i regeringsställning kan vi göra den bästa politiken möjlig.