|
Tandemparet Johan Westerholm och Peter Högberg gjorde på Aftonbladets debattsida i måndags 6/8 en skarp vidräkning med den S-toppen som anklagades för både bristande kompetens och lathet. www.aftonbladet.se Att efterlysa större aktivitet från ledande socialdemokrater kan naturligtvis vara befogat, men när det gäller krav på det politiska innehållet så är Westerholm/Högberg svaren skyldiga.
W&H anklagar partiet för att sakna "tyngre, välmeriterade projektledare" och talar om bristande kommunikativ förmåga, ett språk som är typiskt för det växande släkte av konsulter och politruker som likt gökungar trängt undan mycket av de folkvalda politikernas inflytande, men som borde användas med urskillnad av folkvalda socialdemokrater.
Även om jag delar W och H:s uppfattning att ledande socialdemokratiska företrädare borde vara mera aktiva i debatten så är för mig socialdemokratin inget projekt och följakligen är inte Stefan Löfven, hans närmaste medarbetare, eller den socialdemokratiska riksdagsgruppen några projektledare eller managementkonsulter.
Vad firma W och H emellertid förtränger när de kräver ökad aktivitet av s-toppen så är det avsaknaden av svar i såväl dagspolitiska tunga frågor som långsiktig socialdemokratisk strategi. Tystnaden måste således i hög grad förklaras med att socialdemokratin svävar på målet i flera tunga politiska frågor som tex välfärdens framtida finansiering och hur skattemedel ska hanteras i välfärdsverksamheter som skola, vård och omsorg. Efter några år av politisk ökenvandring och inre politiska strider så måste man ha viss respekt och förståelse för att Stefan Löfven och hans närmaste medarbetare först vill strama upp det organisatoriska ramverket, innan det skapas utrymme för mera subsantiella politiska utspel. Jag vill emellertid för tydlighetens skull tillägga att mera substantiellt politiskt tankegods och konkreta förslag måste komma under hösten och framöver.
Närmast andefattiga blir W och H när de exemplifierar med inlägg från ledande s-håll. Här nämns i närmast ironiska ordalag Veronica Palms debattartikel i DN om bostadspolitiken och Ylva Johanssons bloggtankar om skola och utbildning. Jag delar uppfattningen att Ylvas inlägg gav många intressanta infallsvinklar men finner det torftigt att W och H inte uppmärksammat inlägg av t ex Lena Sommestad - om den ekonomiska politiken - och Bengt Göransson när det gäller hoten mot demokratin, för handen på hjärtat herrar esterholm och Högberg. Socialdemokratin och socialdemokratisk opinionsbildning kan väl ändå inte begränsas till blott och bart en socialdemokratisk "skuggministär". Om socialdemokratin fortfarande gör anspråk på att vara ett folkrörelseparti så ger den vidare kretsen av socialdemokratiska opinionsbildare trots allt vissa hopp för framtiden.
2012-08-09, 12:23 Permalink
Andra bloggar om: Politik Socialdemokraterna Stefan löfven Johan westrholm Peter högberg Ideologi Skuggministär
Men, kommunikativ förmåga är prio nummer ett för en politiker. Det är en färdighet som inte bara är önskvärd för en konsult utan för alla som arbetar med någon form av politik. Kommunikationsavdelning för ett politiskt parti, Nina Wadensjös ansvarsområde är ett av de viktigaste.
Projekt. Vad menar du med projekt Bengt . Vad är din definition? Och varför skulle projektledare INTE finnas i ett politisk parti ?? Bengt Silfverstrand: Har aldrig någonsin ifrågasatt behovet av kommunikativ förmåga hos politiker. Men det är just den förmågan och det utåtriktade folkrörelsearbetet som i bör stärka. Och detta på bekostnad av inhyrda konsulter, typ Stefan Stern. Vad jag menar är att socialdemokratin inte får begränsas till ett projekt, stylat av konsulter utan att politiskt arbete är långsiktigt och måste bedrivas kontinuerligt i möten med människor.
http://hogbergstankar.blogspot.se/2012/08/hjalp-att-utveckla-vimmerby.html
Bengt Silfverstrand: Intressant läsning och ett steg åt rätt håll. Men kommentera gärna förhållandet folkvald politiker kontra politruk resp. den socialdemokratiska sakpolitiken på riksplanet.
Du gör en definition av projekt som inte är korrekt. jag skulle nog säga att mycket av de politiska arbetet är ett kontinuerligt projektarbete. Projekt är vad beställaren gör det till, det kan vara långt som i alla utvecklingsprojekt. Förvisso är det så att folkröreösearbete är något vktigt men även det kan bedrivas som projekt. Observera att en av de viktigaste anledningarna till att man jobbar i projekt är just möjligheten att kvalitetssäkra och sätta resultat kontra mål. Projekt är inte bara för konsulter, det är för alla som vill ha kontroll på verksamheten.
Bengt Silfverstrand: Jo, min definition av projekt är den allmänt vedertagna. Projekt är någonting avgränsat, men socialdemokratin dess ideologi och dess kontinuerliga vardgsarbete för ett rättvisare och jämlikare samhälle kan sannerligen inte avgränsas till projektarbete. Sen noterar jag att du fortsätter i managementsppren och pratar om "beställare" och "kvalitetssäkra" termer som mera hör hemma i kommersiella verksamheter än i idéburet politiskt arbete. Konsulten Stefan Stern är ett typexempel på vad socialdemokratin inte ska ägna sig åt.
”….men finner det torftigt att W och H inte uppmärksammat inlägg av t ex Lena Sommestad - om den ekonomiska politiken –”
Dom nämner inte Lena Sommestads inlägg men det är ju bara ytteliggare ett exempel på det dom är kritiska mot i partiet. För även vad avser Lena Sommestads inlägg om den ekonomiska politiken kan man göra samma påpekande som dom gör vad avser Ylva Johanssons tankar på hennes blogg kring skola och utbildning det vill säga: ”Tyvärr kom dessa tankar inte från den som är ansvarig för att driva politikområdet” Den tes som dom driver i artikeln är ju att: ”Som aktiva i sociala medier märker vi att semestertiden är en bra tid för att sätta vinklar, väcka allmänhetens intresse och få nya intresserade läsare, eftersom allmänheten har tid att ta sig igenom debattartiklar och ta till sig tankar utanför vardagens ekorrhjul. Denna urgamla insikt ser vi dock inte minsta spår av hos vare sig talespersoner eller partiets kommunikationsavdelning./…./ Det är ingen hemlighet att många av våra talespersoner har ministerambitioner, inte heller att många av partiets tjänstemän ser en framtid som politiskt sakkunniga eller statssekreterare, varför kraven på dem borde vara högre än i dag.” Och jag tror det är rätt många som delar den uppfattningen dvs att kraven på partiets talespersoner och tjänstemän borde vara högre. Bengt Silfverstrand: Du tycks ha mycket dimmiga begrepp om politiskt arbete. Såväl Ylva Johansson som Lena Sommestad är personer som väger tungt inom det socialdemokratiska partiet. Och det finns givetvis flera viktiga opinionsbildare utanför den begränsade kretsen i partiledarens närmaste omgivning. Självfallet kan man alltid ställa högre krav på talespersoner för ett parti, men i nu aktuellt fall handlar det mera om att (S) lägger fast en konkret politisk agenda.
Har läst detta inlägg fler gånger, och måste erkänna att du har rätt.
Regeringen passar hela tiden. De vill hellre angripa s-förslagen än få sina egna förslag synade. Sedan valet 2010 har mycket hänt, som regeringspartierna lyckades undvika debatt om före valet. Mona Sahlin moraliserade för mycket. Det kan man kanske göra, när det missförhållandet som man moraliserar över redan är känt och erkänt. Men för stora väljargrupper var det som hon moraliserade över, okänt. Vilka drabbas av nyfattigdomen, som breder ut sig alltmer? Det svenska samhället är idag så segrerat, så att de som inte själva har drabbats, oftast inte vet vad som håller på att hända. Regeringen har två standardsvar på de socialdemokratiska förslagen: 1) Det ni föreslår är bara en återgång till er egen gamla poliktik, som redan har misslyckats. Detta svar accompanjeras ofta med socialiseringsspöket och frågor vilka eftergifter s kommer att göra till mp och v. 2) Det har vi just genomfört alternativt Det håller vi på att genomföra och därför har vi inte sett resultaten än. Med detta svar försöker regeringen påskina att s inte har några egna förslag utan bara kopierar regeringens förslag. Det är självklart inte bra, om denna påstådda idébrist hos s, verifieras av missnöjda socialdemokrater på högerflygeln eller vänsterflygeln, som vill att partiledningen ska ta ställning till just deras hjärtefrågor. Finns ingen risk att partiledningen målar in sig i ett hörn? Vore det inte en bättre strategi att konfrontera regeringen, utan moraliserande tonfall, om hur det kommer att bli med fortsatt borgerligt styre? Hur många fler nyfattiga kommer det att bli? Vilka apotek kommer att läggas ner? (Regeringen kommer att spela ut kortet att den som frågar är okunnig. Det är ju inte regeringen som bestämmer vilka apotek som ska läggas ner. Resplik: Men har ni inte genomfört en apoteksreform som har lagt över de besluten på de stora apotekskedjorna?) Det är ju dessutom mindre än ett år kvar till partikongressen. Men dessförinnan måste ju partiledningen bestämma hur den tycker att kongressen ska besluta i de frågor som väcks genom bl.a. motionerna. Det kan hända att partiledningen blir nedröstad. Att det går så lång tid mellan ett valnederlag och den kongress, som ska rätta till de beslut av tidigare partikongresser, som eventuellt har bidragit till valnederlaget, är ett problem. Stadgarna verkar inte ha förutsett denna situaion. Jag kan hålla med om att det är för lite ideologisk debatt. Mitt bidrag, eller förösök till bidrag, har varit att vi inte kan hålla fast vid en historisk uppdelning mellan offentlig och privat utförare, eftersom teknik och metoder ändras hela tiden. Detta är inte detsamma som ett förbehållslöst ja till avregleringar och privatiseringen. Det innehåller tvärtom en skarap kritik mot regeringens låt gå-politik, som verkar bygga på illusionen att kapitalismen är självreglerande, att marknadskrafterna ställer allt till rätta, om man bara avreglerar. Det har dock börjat spira en intressant ideologisk debatt, när man har lyft fram Karleby och Wigforss. För Karleby var vägen ur 1920-talets dogmatiska låsning till socialisering av produktionsmedlen att det var produktionsresultatet - snarare än produktionsmedlem - som borde "socialiseras" (fördelas jämnare). Karleby pekade också ut "borgarklassens liberala reformer" som grunden för den socialdemokratiska politik, som skulle göra reformerna tillgängligaför alla. Och inte bara för den borgarklass, som hade genomfört dem. Mycket viktigt! Ett intressant begrepp, som har nyupptäckts (?) är den s.k. funktionssocialisen, som bygger på en analys av ägandet, som kan delas upp i olika "funktioner". Egendom kan säljas, brukas, upplåtas eller hyras ut. Vissa funktioner kan socialiseras utan att andra funktioner hos samma objekt socialiseras - objektet förblir i privat ägo. Utan den idédebatt som fördes inom arbetarrörelsen under första hälften av 1900-talet, hade vi förmodligen inte haft det, som idag kallas allemansrätten. Samtidigt som vi kanske måste acceptera en del av de privatiseringar som skett under de senaste decennierna, måste vi börja tala om att de ändrade förhållandena också har skapat behov av socialisering av nya funktioner av den privata äganderätten. Nämligen rätten att utestänga andra och /eller bestämma över andras välfärd. En idédebatt, som socialdemokratin nu måste börja föra - delvis självkritiskt - är den "privatisering" av enskilda funktioner av allmän egendom. Det har kunnat ske på grund av svaga politiker, som håller maktlystna direktörer om ryggen. Eller på grund av felaktigt idédrivna politker, som har gjort vinsten till ett mål som är överordnat allmännyttan - vanligen i syfte att ge extra slantar i kommunkassan samt att bevisa att offentligt drivna företag är lika lönsamma som privata. De kommunala bostadsbolagen, som en gång bildades för att fattiga människor som inte fick hyra hos de privata hyresvärdarna ändå skulle ha någonstans att bo. Idag ställer de kommunala bostadsbolagen hårdare krav på bostadssökandes ekonomi än vad många privata hyresvärdar gör. Folktandvården tar kreditupplysningar på sina patienter och vägrar patienter med svag ekonomi samma behandling som rika patienter får. Detta även om de fattiga patienter kan betala för de dyra behandlingarna, genom att låna av släktingar eller genom att spara in på allt annat nödtorft. Jag har varit med om det själv två gånger. De offentliga verkamheterna kan vara värre än de privata. Marknadstänkandet breder inte bara ut sig inom tidigare offentliga verksamheter, utan även inom verksamheter som fortfarande är offentligt drivna. Varför skulle inte privata godstågsbolag få köra storindustins gods i heltågstransporter (2000 ton bruttovikt)? Det är inga fattiga privatpersoner, som har de transportbehoven. När vi borde ha en debatt om klassamhället, som är på väg tillbaka med sjumilasteg, har vi i stället en meningslös debatt om det formella ägandet. Bengt Silfverstrand: Här tänker vi nog rätt mycket i samma banor. Om det är någon som blickar tillbaka så är det borgerligheten som förpackat sin återgång till marknadslösningar av 30-tals modell med lätt genomskådad folkhemsretorik. Om ett samhälle går i sär och orättvisorna ökar - vilket är fallet i vårt svenska samhälle ja då är det både rimligt och logiskt att ett socialdemokratiskt parti arbetar för att riva upp reformer som bidragit till den negativa samhällsutvecklingen.
Förnamn och efternamn är obligatoriskt. E-postadress och webbadress är valfritt.
Skriv sedan din kommentar och klicka på Spara kommentar. |







