Inte nog med att vädret totalt förstört mitt humör de senaste veckorna, med något litet undantag. Nu har jag även drabbats av en flunsaliknande förkylning. Det är, om möjligt, än mer besvärande, då jag lovat fara till Stockholm och min gamla mor, för att göra henne sällskap till sjukhuset där hon opererade ryggen för några år sedan. Nåja, näsan har slutat rinna och hostan kommer bara när jag lägger mig. Besvärligare då med febern, som irriterar mig så fort jag rör mig.

Egentligen är detta klagande som en ”fis i universum”. Man behöver bara se sig omkring i världen via TV och tidningar. Jag blir både illa berörd, förtvivlad och jag känner vanmakt, eftersom jag faktiskt inte kan göra något för att hjälpa. Det jag kan göra och det jag med emfas kommer att fortsätta göra, är att hävda människors rätt att komma till vårt land, då de behöver en tillvaro undan krig och förföljelse. Jag har ingen som helst förståelse, för de som räknar dessa människors liv i kronor och ören. För har inte vi, i den rika världen råd att hjälpa våra medmänniskor i deras fruktansvärda situation, då begriper jag inte vem som skall göra det. Skall vi bara stå vid sidan om och räkna pengarna i börsen, då de kommer och ber om vår hjälp? Nej, den tanken kan jag aldrig ställa upp på! Må vara att den nuvarande regeringen gör allt vad den kan för att försämra för de som inte har det så gott ställt, och i stället se till de redan rika, starka och välbeställda. Men det kommer en dag, då vi får en socialdemokratisk regering. Då skall vi fortsätta det solidariska tänkande och handlande som vårt parti alltid stått för. Då finns det helt enkelt inte utrymme för penningräknande egoister, när våra medmänniskor från andra länder ber om vår hjälp.

För övrigt är det mig egalt om vi får en kvinnlig eller manlig landshövding i Västernorrlands län. Bara personen i fråga har kompetens, och kan se de problem och inte minst de möjligheter, som vårt län har.