Det ser ljust ut för Sveriges ekonomi. Javisst – det är en annan situation än när S fick ta över 1994. Alliansen kom till ett dukat bord 2006. Det är inte Alliansens politik som gett det goda resultatet.

Det är S-budgeten för 2006 och S-satsningar på utbildning, företagande och arbetsmarknad som ligger bakom framgångarna. Det framgår tydligt av analysen av arbetsmarknadsutvecklingen att S-åtgärder som Alliansen nu skrotar spelat stor roll. Jag tänker på den stora satsning på utbildning och åtgärder för de som står längst från arbetsmarknaden som raseras. 150 000 berörs nu av matchning för att kunna ta jobb som kommer. 90 000 av dessa ska bort därför att alliansgänget hatar AMS. Plusjobben som också ligger bakom nedgången i öppen arbetslöshet har redan tagits bort. En obegripligt omdömeslös politik.

Vi märker också på lokala planet vad sådana åtgärder som ger jobb och utbildning till dem som har chans på den växande arbetsmarknaden betytt. Nu drabbas många som behöver dessa insatser av arbetslöshet igen. Alla kan inte på en gång få jobb på öppna marknaden. Utvecklingen av nya jobb visar att de flesta som kan har fått jobb på öppna marknaden. Det är ett bevis på en stor okunskap att inte förstå att det därutöver finns många som måste få någon form av skyddat jobb - åtminstone övergångsvis. Och en sak vittnar alla om. Helvetet är att inte ha ett jobb att gå till.

Men ofrånkomligt finns det sjuka och arbetslösa som kanske aldrig kommer att kunna svetsa kretskort på Ericsson eller sitta och svara på kundfrågor på Intervjubolaget.

De ska nu betala miljarder till skattesänkningar som gynnar de rikaste och högst betalda mest. De förstår inte varför de ska lida när det går så bra för Sverige. De imponeras inte av stora vinster och börsuppgångar.

Det är skillnad på makro - och mikroekonomi. I Anders Borgs värld gäller makroekonomi.  Hemma vid köksbordet är det mikroekonomin man lever med och på.

Tord Oscarsson