Jag läser tidningar och debattinlägg på nätet och finner hiskeliga påhopp på S, fack och både nuvarande och föregående företrädare. Det talas om ett Sverige som hamnat på efterkälken och fantastiskt nog försöker man ge oppositionen skulden.

Alla vet att nu har Sverige en Alliansregering och är i botten. Märk väl att det talas om att vi på väg mot arbetslöshet på 30-talsnivå. Så gick det med skrytmoderaternas jobbpolitik.

I morgon presenterar oppositionspartierna sin jobbpolitik. De har stöd av konjunkturinstiutet, fack, ekonomer och vissa från näringslivet. Alliansen sägs enligt egna tidningar ha lovat så mycket till bankerna att de inte har pengar till framtidssatsningar för jobb.

Jag förstår att Alliansföreträdare behöver förtala oppositionen i olika tonarter. Sånt tar man till när man saknar argument.

S har fått kritik för de som har valts som företrädare och att man först efter diverse turer kommit överens med samarbetspartierna. Märk väl att de varit samarbetspartier i många år men bara i riksdagen. Nu har vi mönstrat en samverkan med inriktning på regeringsplattform. Det skulle Göran Persson också fått göra för han var överens med V och MP om att de gamla samarbetsformerna skulle omprövas. Enligt min uppfattning kan vi lägga ledarfrågorna och samarbetsfrågorna bakom oss.

S,V,Mp:s satsnin på en gemensam jobbpolitik känns jättebra. Likaså att AMF-problematiken tacklaskonstruktivt av LO.

Som norrlänning säger jag som Stenmark: Nu äre bare å åk!

Tord Oscarsson