Förnedrande kovändningEfter två år av löften och tända förhoppningar hade regeringen äntligen ­bestämt sig.

Beslutsunderlaget var gediget. Två utredningar späckade med vittnesmål. Kränkningar, fysiskt våld, våldtäkter. ­Redan trasiga barn som fallit offer för ­ännu ett övergrepp, denna gång av ­samhället.

Utredningen föreslog ekonomisk kompensation.

Så blev det inte.

I stället gick Kristdemokraterna, som drivit frågan, på pumpen. Hos Anders Borgs finansdepartement. Statsministern talade om ”gränsdragnings­problem” och ”rättssäkerhet”.

För alla andra var det en fråga om ­anständighet, och medmänsklighet.

Problemet var dessutom att Reinfeldt hade glömt bort att han inte hade egen majoritet i riksdagen.

Resultatet: en förnedrande kovändning, där folkhälsominister Maria ­Larsson med armbågen bjöd in oppositionen för samtal.

Regering utan politisk vision

Förlorare i den här soppan är först och främst en grupp människor som redan manglats av staten.

Men också alliansregeringen. Hanteringen är ett moraliskt och parlamentariskt haveri. Och på många sätt en ­perfekt illustration av Fredrik Reinfeldts ­problem. Han leder en regering utan ­politisk vision, utan muskler, utan empati och utan eget mandat. Och utan idé om hur hans förslag ska få stöd i riksdagen.

I dag öppnar Sveriges riksdag. Stats­ministern ska läsa upp sin regerings­förklaring. På tisdag kommer budgeten för ­nästa år.

Sannolikt är Reinfeldts regering den svagaste sedan lotteririksdagen 1973, då omröstningar fick avgöras genom lottdragning. Skillnaden mot då var att ­Palme insåg att han var tvungen att kompromissa med sina motståndare.

Så icke Reinfeldt. Från utförsäljning av statliga företag, riksdagsinitiativ kring sjukförsäkringen och kritik av Fas 3 till Anders Borgs egen baby, det femte jobbskatteavdraget, har regeringen tvingats acceptera att deras politik saknar stöd.

Behöver handlingskraft

Fredrik Reinfeldt är populär, och leder ett parti i medvind. Han har inga problem med disciplinen bland allianskollegorna.

Men vad hjälper det, när han saknar idé om vart han är på väg, och hur han ska ­regera Sverige.

Samtidigt är världsekonomin i fritt fall, och behovet av handlingskraft större än på länge.

Det är dags att Reinfeldt skaffar sig en plan. Det ingår liksom i jobbet.

Tord Oscarsson