Opinionen efter Juholt26
04 2012
Efter det att Håkan Juholt avgick och Stefan Löfven tillträdde som
Socialdemokraternas partiledare i januari i år har väljaropinionen förändrats.
Det är välbekant att Socialdemokraterna har gått fram och Moderaterna har
backat. Denna förändring är viktig, då den även är kopplad till förändringarna i
opinionsstödet för Alliansen: med Moderaternas tillbakagång har också
opinionsstödet för Alliansen minskat, medan stödet för det som brukar kallas för
De rödgröna har ökat. En sådan förändring pekar på att ett regeringsskifte är
möjligt vid nästa riksdagsval. Eb snabb sammanräkning visar att S,V,Mp får över 50 procent d.v.s. egen majoritet.
Men det finns även andra intressanta förskjutningar i opinionen efter det
socialdemokratiska partiledarskiftet som verkar kommit i skymundan när fokus
riktats mot kampen mellan Moderaterna och Socialdemokraterna. I tabell 1 visar
jag förändringarna i väljaropinionen sedan januari enligt den senast redovisade
opinionsmätningen (som råkar vara Novus opinion som TV 4 redovisade 26
april).
Tabell 1: Partiernas opinionsstöd mellan januari och april
2012 (procent och procentdifferens).
Källa: Novus opinion, hämtat 2012-04-26.
Den samlade Alliansen har förlorat 7 procentenheter sedan det
socialdemokratiska partiledarskiftet. De rödgröna har däremot ökat med 8
procentenheter. Moderaterna har då tappat 6,5 procentenhet, medan förändringen
för övriga Allianspartier är ganska liten (och inte signifikant), om än
övervägande negativ. Socialdemokraterna har gått fram hela 13 procentenheter.
Vid sidan av ökat stöd på Alliansen bekostnad betyder det att
Socialdemokraternas uppgång till stor del skett på bekostnad av övriga rödgröna
kamrater. Miljöpartiet är det rödgröna parti som drabbats värst och tappat
nästan 4 procentenheter, medan Vänsterpartiets tillbakagång har stannat vid
drygt 1 procentenhet enligt Novus opinion.
Den sammanlagda tillbakagången för de
små rödgröna partierna är signifikant. Till detta kommer att Sverigedemokraterna
stadigt tappat någon tiondel här och där i varje mätning under året (totalt 0,7
procentenheter), en förändring med svag signifikans.
Vid sidan av de tre små Allianspartiernas problem i skuggan av de stora
Moderaterna finns alltså ett annat problem bland De rödgröna.
Socialdemokraternas framgång har satt käppar i hjulet för blockkamraterna.
Måhända är detta en van situation för vänsterpartisterna, men för
miljöpartisterna upplevs situationen antagligen annorlunda. De har länge haft
siktet inställt på att växa och få politiskt inflytande som regeringsparti. Att
partiet har ett krympande stöd i väljarkåren är något som med största
sannolikhet inte ses med blida ögon av miljöpartisterna.
Med minskat stöd
minskar även Miljöpartiets framtida möjligheter till politisk makt, andra
partiers behov att ta hänsyn till Miljöpartiet vid byggande av allianser samt
ett minskat inflytande om partiet till sist lyckas få poster i en regering.
Måhända förebådar opinionsförändringarna att vi kommer att få se ett mer
aggressivt Miljöparti framöver.
Tord Oscarsson
Pragmatikerna Reinfeldt och Borg kan säkert se samsyn med pragmatikerna Löfven och Andersson. Den stora koalitionen närmar sig. Löfven statsminister och Reinfeldt tar time out. Andersson och Borg får kämpa om statsministerposten.
SD som gett bekymmer helt ute ur bilden. V får det kärvt. Småpartierna med storasyster MP kan blomma ut.
F´låt. Bog och Andersson får kämpa om finansministerposten menade jag.
Jag finner inte en sådan utveckling helt osannolik. Under 30-talet andra världskriget och även därefter har det förekommit stora koalitioner.
"S backar när SD stödjer förslag"
"Socialdemokraterna var på väg att reservera sig tillsammans med MP och V för ett erkännande av Västsahara i riksdagens utrikesutskott. Men när Sverigedemokraterna också stödde reservationen hoppade S av."
"– Jag deltar inte i ett sådant spel, säger Urban Ahlin, Socialdemokraternas utrikespolitiske talesman."...säger Urban Ahlin...jahaja...sossarna lider fortfarande av SD-syndromet...nu dalar nog förtroendet för S..!
En kommentar ur högen :
"Märklig definition av både "trovärdighet" och "statsbärande" om man backar för sin egen politik som man faktiskt gått till val på och presenterat för sin väljargrupp.
Det ger dessvärre en än märkligare insikt i politikers (inkl. politiska statsvetare á la Ulf Bjereld) tankevärld, ansvarstagande, och hur man faktiskt resonerar och "utför" sitt uppdrag. Rent bedrövligt! Skall man kalla det för mobbning eller omoget beteende?
Väx upp och bete er som vuxna personer och utför det uppdrag ni har tagit på er med ansvar för Sverige och att representera den svenska befolkningen.
Hur var det nu med "allas lika värde och rätt"?
Gäller den hela världens befolkning exklusive sverigedemokrater och dem som röstat på SD? Man tycks i alla fall urskillningslöst inkludera både krigsförbrytare och massmördare i begreppet, åtminstone om de kommer från främmande länder. Inkluderingen i begreppet tycks i alla fall öka med avståndet från Sverige i kvadrat."
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/statsvetare-s-strategi-att-backa-nar-sd-stodjer-ger-partiet-vetoratt_7112723.svd
...kan bara hålla med !
Funderinger i anslutning till Per Kjelléns kommentar.
Det finns säkerligen ett starkare stöd för en blocköverskridande regering bland väljarna än bland de aktiva politikerna. De senare bör alltså hålla möjligheten öppen. Låt valresultatet avgöra, och var beredd att ge väljarna vad de vill ha!
Om S får egen majoritet i riksdagen, är det en socialdemokratisk enpartiregering som väljarna vill ha. Om S skulle misslyckas med att uppnå det målet, visar det inte att väljarna vill ha den rödgröna röran med s + v + mp. Det fungerar visserligen bra i en del kommuner, men inte i andra kommuner och definitivt inte i rikspolitiken.
V vill inte ha ministerposter. Får de det, måste de ta ansvar för och försvara en politik, vars huvuddelar de egentligen ogillar (men är beredda att rösta för i riksdagen för att slippa något ännu "värre"). V vill driva s åt vänster genom utomparlamentarisk opinionsbildning.
En återgång till traditionella vänsterparti-politik (att ställa krav utan att ta ansvar) kommer att bli räddningen för v från att hamna under 4 -spärren. Vad som är räddningen för ett småparti är inte räddningen för ett stort parti, som vill bli ännu större.
Mp har förvandlats från ett miljöparti till ett naturskövlareparti. Såg ni programmet om skogsavverkning i ryska Karelen? Det byggs vägar i tidigare vägllöst land skog för timmerbilarna. Och i Sverige byggs vägar för vindkraften. Men det är förstås "miljövänliga vägar" - ändamålet helgar medlen. Om mp kan sägas: "De ville så väl, men det blev så fel." Mp har den sämsta praktiska lösningarna i sina egna hjärtefrågor.
Det är synd att fp har gjort bort sig i ungdomslönefrågan. Annars hade en koalition mellan s och fp framstått som huvudalternativet, om valresultatet kräver en blocköverskridande regering. Av alla riksdagspartierna har fp den mest realistiska energipolitiken. Och med en realistisk energipolitik behövs inga sänkta löner.
SD kommer att rasa när vi närmar oss valet. Just nu fungerar SD som en väntsal för väljare, som har bestämt sig för att överge sitt gamla parti, men inte har tagit definitiv ställning till vilket parti de ska stödja i stället. Stödet för SD i opinionsundersökningarna beror delvis på hur hårt opinionsinstituten pressar osäkra väljare att avge ett svar.
Efter Norge-händelserna kan SD:s valfilm från 2006, där muslimska kvinnor med barnvagnar framställdes som en fientlig armé, slå tillbaka mot SD. Det finns ingen skyldighet för de andra partierna att samarbeta med vare sig SD eller något annat parti, som man inte vill samarbeta med.
Det är ju dessutom ett märkligt resonemang att ett parti ska vara tungan på vågen just därför att det är ett litet parti.
"Tungan på vågen-parti" är f.ö. den korrekta benämning på ett parti med de aspirationerna. "Vågmästarparti" är något annat. Ett vågmästarparti är ett regeringsparti, som driver igenom sin politik med hoppande majoriteter, d v s med stöd av oppositionen till vänster (mp och v) i vissa frågor, och oppositionen till höger (fp, c, m och kd) i andra frågor.
I den mån opinionsundersökningarna avviker från valresultatet, så får partier med många höginkomsttagare bland sina väljare (m, c, fp och mp) bättre resultat i opinionsundersökningarna än i valet. Medan partier med många låginkomsttagare bland sina väljare (s, v, kd och sd) får bättre resultat i valet än i opinionsundersökningarna.
För SD:s del beror det på vilka opinionsundersökningar man jämför med: undersökningarna mitt i valperioden eller strax före valet. SD låg högt jämfört med valresultatet både 2 år före valet 2002 och och 2 år före valet 2010. Den direkta förklaringen till att SD lyckades komma in i riksdagen var att partiet lyckades behålla de höga sifforna under halvtid ända fram till valet. Detta kommer sannolikt inte att upprepas 2014.
För kd har det historiskt varit precis tvärtom. Dåliga siffror mellan valen. Nästan hälften av kd-väljarna 2010 var moderata taktikröstare. Men bland kd-väljarna finns också fattigpensionärer som låter kyrkotillhörigheten bestämma partivalet. Kd brukar driva enb mycket aktiv valrörelse i pingstkyrkorna. Här har s en läxa att göra, för att inte partiet ska framstå som kristendomsfientligt.
Men kommer taktikrösterna verkligen att tillfalla kd, om flera alliansbröder måste räddas? Det är inte givet att det blir kd som åker ut, om något alliansparti åker ur riksdagen 2014. Det kan bli c. Nuvarande partiledare är ju ingen succé.
"För SD:s del beror det på vilka opinionsundersökningar man jämför med: undersökningarna mitt i valperioden eller strax före valet. SD låg högt jämfört med valresultatet både 2 år före valet 2002 och och 2 år före valet 2010. Den direkta förklaringen till att SD lyckades komma in i riksdagen var att partiet lyckades behålla de höga sifforna under halvtid ända fram till valet. Detta kommer sannolikt inte att upprepas 2014."
....ha ha ha...vilken analys...ja, dream on..!
Focus i valrörelsen 2014 kommer att ligga på regeringsfrågan, och detta gynnar inte SD.
Det finns säkerligen många väljare, inte minst bland dem som har hoppat mellan blocken, som vill ha en s + m regering. Det största hindret för en sådan koalition torde vara förutom att många inbitna socialdemokrater är starkt emot det, att det inte skulle finnas någon trovärdig opposition längre.
Fördelningen av ministerposter är därvidlag ett mindre problem. Reinfeldt är rökt, och alltså blir Löfven statsminister medan Borg blir vice statsminster och ledare för m. Andersson (s) finansminister således, medan Norman (m) fortsätter som finansmarknadsminister.
Finansministerposten har delats förr.
Den borgerliga alliansen kommer inte att finnas efter valet, om inte alliansen mot förmodan skulle vinna valet. Alliansen bildades för att driva valrörelse tillsammans och för att regera tillsammans efter en valseger. Den bildades inte för att driva en gemensam borgerlig oppositionspolitik.
Allt, utom att SD får något att säga till om, är alltså möjligt. Det mest troliga är att det blir som förr, en stark socialdemokrati i regeringsställning, eventuellt med v som stödparti som inte har något att säga till om, och en borgerlig opposition.
Många, även i det borgerliga lägret, tycker nog att det var bättre förr, när vi hade ett starkt socialdemokratisk regeringsparti, som inte kohandlade eller kompromissade med några stödpartier för att få igenom sin politik.
Och de vill säkert också ha en borgerliga opposition, som går in för att vara just en opposition, som inte stoppar, men sätter käppar i hjulen på den socialdemokratiska vagnen, så att det inte går för fort.
Partinamnet "Moderaterna" är ju faktiskt en anspelning på just denna oppositionsroll: att moderera snarare än regera.
Val vinner man inte på att mixtra ihop sig med olika partier utan på vilken politik man vill ha!
Om FP skulle gå samman med S då skulle jag vilja se skolpolitiken, hjärtefrågor för båda partierna och på rakt motsatt kurs för det mesta! Så den konstellationen är nog inte så lyckad, L.F.!
Häpnadsväckande! Står inte Lisbeths nuvarande parti bakom regeringens skolpolitik? Det partiet står väl ännu längre från sossarnas skolpolitik än fp? Det handlar inte om att mixtra ihop sig med olika partier före valet.
Det är en liten diskussion om vad som händer om valresultatet blir sådant, att en blocköverskridande regering framstår som det mest vettiga. Vilket borgerligt parti ska s samarbeta med i det läget?
Jag har aldrig skrivit att ett sådant valresultat är något som jag önskar mig. Men det är faktiskt väljarna som avgör valet, och därför bör man nog ha en beredskap för att det mesta kan hända.
Det är nog lättare att svara på frågan om det finns något parti, som s inte ska samarbeta med under några som helst omständigheter, än att besvara frågan vilka partier som s bör samarbeta med, om valresultatet gör det nödvändigt.
Enligt min mening måste sossarna vara beredda att samarbeta (kohandla och kompromissa) med fp, kd, c, mp, m och v, i nämnd prioriteringsordning. Huvudalternativet måste dock vara en socialdemokratisk enpartiregering, som inte behöver kohandla eller kompromissa med andra partier.
Det är dock möjligt att v, om s kan få majoritet i riksdagen tillsammans med v, är beredda att stödja s utan krav på kompromisser och kohandel, eftersomn en s-regering kommer att vara det minst dåliga alternativet, sett med vänsterparti-ögon.
----
Om det skulle bli en s + fp regering, vilket bara är en spekulation, skulle meningsskiljatligheterna om utbildningspolitiken kunna lösas genom att s tar hand om grundskolan, gymnasiet och yrkesgymnasiet samt vuxenutbildningen på samma nivåer, och fp den eftergymnasiala utbildningen och forskningen
Det är nog stor skillnad på att vara ett av fyra partier i en regering och att vara två partier. Skolpolitiken ligger i nuvarande läge inte på KD:s bord.
Visst kan man spekulera i hur man skulle kunna dela upp ansvarsområdena, men pedogiskt hänger saker samman.
Elever från ett sossegymnasium som kommer till en högskola styrd av fp lär nog inte bli så långlivade på högskolan.Man har ju helt olika förväntningar på vad kunskap är och hur man lär in saker och ting och vilka krav man ska ställa.
Nu rensar fp (det gör de bra) på de dåliga utbildningarna på högskolorna, där man bland annat varit nonchalant med lärarnas kompetens.Lärare med bristfälliga kunskaper själva kan naturligtvis inte rätt bedöma sina studenter.
Förnamn och efternamn är obligatoriskt. E-postadress och webbadress är valfritt.
Skriv sedan din kommentar och klicka på Spara kommentar.
|
|
Kommentar av Per Kjellén - 26 april 16:07, 2012 
34%
61%
4%
