Jag har läst i Stockholms media att man inte vill vara med om någon skatteutjämning till andra städer/ kommuner. Det kan dom säga. Sanningen är att många kommuner har tappat så många medborgare till Stockholm att man säger som i Kramfors: Det bor fler kramforsbor i Stockholm nu än i Kramfors.
Det finns hur många bevis som helst som visar att många kommuner får allt svårare att klara sig därför att invånare och verksamhet har flyttat till Stockholm.
Det senaste är att Härnösand som förlorat 1000-tals jobb och invånare de senaste decennierna att man inte klarar med utarmning.
Tidningen Ångermanland har berättat att universitetet kan läggas ned. Mittuniversiteten utreder framtiden och ska spara kostnader. För Härnösands del finns tre förslag: Det första att lämna Härnösand helt och hållet, det andra att satsa på utveckling eller oförändrad verksamhet.
Jag började i kommunledningen 1976. Efter några år började centraliseringen till främst Sundsvall och Stockholm. Härnösand har sedan början av 1990-talet förlorat tusentals invånare. Stora industrier och statlig verksamhet med sammantaget tusentals anställda har flyttats eller lagts ner. En följd av detta är att Härnösand har en mycket stor ungdomsarbetslöshet.
En nedläggning av universitetsverksamheten i Härnösand är en katastrof, som innebär att hela Ådalen utarmas ytterligare. Det märkliga när staten centraliserar är också att de kommuner som förlorat mest anses kunna förlora även det som finns kvar.
Jag har talat med många medborgare i dag, som tröttnat på utarmningen av Härnösand. Man talar om att en revolt – skarp protest mot denna centralisering söderut. En mobilisering för att bevara den högre utbildningen. Skulle det inte lyckats inom ramen för Miun finns anledning att pröva ett samarbete mot norr med kommuner och personer som förstår Norrlands problem.