I sitt tal i
Visby förklarade Annie Lööf att glöden i det borgerliga samarbetet
falnat. För att återuppväcka andan som skapades hemma hos Maud Olofsson i
Högfors 2004 bjöd Lööf in partiledarkollegerna till byn Maramö där hon
är uppvuxen.
Tre veckor senare har ännu inget positivt svar inkommit (DN 26/7). På
ett förmodligen oavsiktligt sätt har Centerledaren själv därmed kommit
att skapa en tydlig illustration till det hennes Almedalstal handlade
om: Det tidigare så väloljade alliansmaskineriet har börjat gnissla.
Medan mötet i Högfors var uttryck för en gemensam strävan att visa
enighet och beredskap att ta över regeringsmakten, var inbjudan till
Maramö bara ett enskilt partis försök till profilering. Och trots att
tärningen redan var kastad och det skulle se illa ut om de tackade nej
har ingen av de övriga tre partiledarna gjort minsta ansträngning att
rädda Lööf ur den pinsamma situationen.
Sakpolitiskt har inte klyftorna mellan de fyra
partierna vuxit. Det som försvagats är lojaliteten mot det gemensamma
projektet. Både Centern och Kristdemokraterna uppträder vilset. De
känner svindeln som närhet till fyraprocentsspärren framkallar. Att
varken C eller KD hålls samman av någon stark gemensam vision om vad som
är partiets uppgift gör krisen ännu mer elakartad.
Läs mer i DN
Tord Oscarsson