onsdag, 15 augusti, 2012

Om drygt en månad, den 23 september, kan Annie Lööf fira ett år som ledare för Centerpartiet. Det blir nog inget kalas med glitter och glamour.

Det mesta har gått snett för det 29-åriga politiska underbarnet, skriver A-smedjans Tommy Svensson i Veckans analys.

Väljarna har varit kallsinniga. När Annie Lööf tog över efter Maud Olofsson hade Centern 7,1 procent, enligt Skop. Nu är partiet nere i 4,8. I andra mätningar till och med under fyraprocentsspärren.

Det behöver inte bara vara partiledarens fel. Hon tog över ett parti som tappat sin identitet. Kanske ställdes orimliga förhoppningar på den relativt oerfarna Annie Lööf. Hon ska sköta det tunga Näringsdepartementet och leda ett parti vars problem både är strukturella och idémässiga.

Centern har varit ett intresseparti och inget idéparti. Ibland har ”bondförnuft” och en känslighet för en folklig reaktion mot storskalighet och centralisering räckt långt. 1973 fick partiet 25,1 procent i riksdagsvalet.

På senare tid har partiet kastat bort det mesta av detta. Miljön, landsbygden, ”småfolket” har man övergivit. I stället har man sökt en roll som småföretagarnas parti. Kärntrupperna på bondgårdarna har lämnats för innefolket vid Stureplan i Stockholm. Annie Lööf fick ta över ett parti som varken vet vilka man ska vända sig till eller vad man ska säga.

Småländska Annie Lööf kallar  sin egen politiska åskådning för ”Värnamoliberalism”. Den sjuder av företagsamhet, föreningsverksamhet och ”kan själv” –mentalitet. Detta vill hon förena med Centerns tradition som folkrörelseparti.

Men hon definierar sig samtidigt som ”marknadsliberal och tror på frihandel, ett fritt näringsliv och mindre offentlig verksamhet”. Det hon vill ha mindre av är ”Pappa Staten”.

Inte förvånande framstod hon därför som mer moderat än centerpartist i SVT:s valpejl inför det senaste valet.

Detta intryck förstärktes av att hon nämnde den förra brittiska konservativa premiärministern Margaret Thatcher och ultraliberalen Ayn Rand som sina förebilder. De är nu utbytta mot den mer jordnära och trygga Karin Söder, Centerns första kvinnliga partiledare.

Efter det misslyckade valet 2010 – då partiet bara fick 7,6 procent – utsågs Annie Lööf att leda arbetet med valanalysen. Hon fann att Centerns problem var dess otydlighet.

Sedan hon tillträdde som partiledare har hon därför i var och varannan mening upprepat att ”hon vill vara tydlig”.  Problemet är att hon har en böjelse för politiska klyschor som snarare förstärkt otydligheten.

I och för sig finns det en lång tradition av att uttrycka sig oklart och snårigt inom Centern. Hos gamla tiders centerledare sågs detta som listiga  klurigheter, medan domen är hårdare mot Lööf.  Kanske hänger det samman med tidsandan, eller kön och ålder.

Tidig att kritisera Lööfs politiska retorik var liberala Expressens ledarskribent Ann-Charlotte Martéus:

”Centerledarens tal dignar av tomma klichéer, dånar av brist på politisk konkretion. Hon förefaller oförmögen att säga någonting genuint om samhället.” (Expressen 11-09-29)

Ibland har Lööf dock lyckats med sin föresats att vara tydlig.

Alla förstod vad hon sa när hon ville att lönerna ska sänkas för dem som får sitt första jobb. Ett sjukvårdsbiträde borde till exempel tjäna 12 000 i stället 16 000 kronor i månaden. Så skulle fler unga få jobb, enligt näringsministern.

Ändå blev det inte bra. Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) svarade ampert att ”I Sverige sänker vi inte lönerna. Vi höjer dem”.

Och Annie Lööf hade svårt att förklara varför hon inte lever som hon lär. Hon tjänar själv 155 000 kronor i månaden (7 000 mer än statsministern) och har inga tankar på att sänka sin lön, trots att hon är både ung och ny på sitt jobb.

I sitt tal i Almedalen i somras var hon även tydlig i sin inbjudan till sina allianskollegor att samlas hemma hos henne i Maramö. Så det är inget missförstånd som är orsak till att ingen av de övriga borgerliga partiledarna svarat.

Om denna pinsamma incident skriver liberala Sydsvenskan: ” Det hade nog gjort detsamma om hon bjudit in till en flott bjudmiddag på guldkrog. Ett parti utan klar agenda riskerar att göra sig ointressant som samtalspartner.” (12-08-10)

När så generaldirektören för Tillväxtverket Christina Lugnet gjorde sig omöjlig på sin post öppnade sig en möjlighet för Annie Lööf att visa handlingskraft. Hon offrade sin partivän och talade högstämt om sparsamhet med skattebetalarnas pengar – bara för att dagen efter finna sig själv i samma sörja av tvivelaktiga representationsnotor. Dessutom är hon KU-anmäld för att departementet inte följt reglerna om hur offentliga handlingar ska utlämnas.

Tord Oscarsson