Ljungaverks SDUK

De första decennierna av 1900-talet

Nybyggarsamhället

I nybyggarsamhället Ljungaverk bodde ca 1000 människor när Stockholms Superfosfats Fabriks AB startade driften 1912. Dessförinnan var denna del av Torps socken glest befolkad jord- och skogsbygd. Folkrörelser i form av frireligiösa församlingar och nykterhetsrörelser med anor från 1800-talet hade anhängare i trakten, där huvudort var stationssamhället Johannisberg.

Arbetarrörelsen

Arbetarrörelsen kom med fabriksbygget till bygden. Det fanns många anledningar för arbetarna att organisera sig. Bostadsförhållandena var under all kritik. Arbetet i fabriken oerhört krävande. 12 timmars skift hörde till det vanliga och på söndagarna hade vissa arbetare (kalkbrännarna) dubbelskift d.v.s. dygnet runt.

I början dominerade den syndikalistiska fackföreningsrörelsen. Första försöket att organisera arbetarna i LO: s Grov- och fabriksarbetareförbundet gjordes den 17 oktober 1912. C. A. Svensson, Sundsvall, som gjort en enorm pionjärinsats för att organisera arbetarna i Sundsvallstrakten, medverkade. Men det var inte självklart att bilda en LO-fackförening. Av de närvarande röstade 15 för LO och 6 för syndikalisterna. Vid starten hade fackföreningen blygsamma 18 medlemmar. Ledande företrädare var L. P. Larsson.  Det gick trögt för föreningen och det kom stilleståndsperioder. Arbetsgivaren ville inte teckna avtal utan skriva kontrakt med varje arbetare.

Först den 14 juli 1916 kunde avd. 87 av Svenska Grov- och Fabriksarbetareförbundet bildas och den kom sedan att representera arbetarna genom decennierna.

Kooperationen hade året innan (1915) kommit igång med 118 medlemmar.

Den 15 januari 1915 träffades intresserade i Johannisberg för att bilda en arbetarekommun. Där medverkade Mauritz (även kallad Moje) Westberg en av de ledande i arbetarrörelsen i Medelpad som också blev redaktör för Nya Samhället.

SDUK

1916 kontaktade Oskar Öhman, också han välkänd politiker från Sundsvall, ungdom i orten för att bilda en ungdomsklubb. I stället blev det en fackförening det året men 1917 kom Öhman tillbaka och bildade en ungdomsklubb som kallade sig Ljungaverks SDUK. Klubbens aktiva startade Ljungaverks amatörer. Den levde kvar längre än själva klubben. Skådespelare av proffsklass var en kille från ”Götet” Gustaf Gröndahl. Han spelade huvudroller och regisserade. 1917 spelade man träffande nog en pjäs som hette ”Krig”. Lustspelet Jan-Anders, Lars Anders och deras barn blev en storsuccé som framfördes även på andra platser i Medelpad.

Olle Malm som var både ordförande och kassör i SDUK blev inkallad till överingenjör Rodling på förhör och fick besked att ”kommunistledare” inte var önskvärda innanför fabriksgrindarna. En förman som själv hade en grabb med i klubben hjälpte dock Olle Malm så han fick behålla anställningen.

Först 1926 bildades den ungdomsklubb som kom att finnas kvar under kommande decennier.

Första mötet hölls fredagen den 28 maj 1926 i Ljungaverks Folkets park enligt affisch. Alla intresserade inbjöds. Första protokollet är daterat den 2 juni. Hilding Edström hälsade välkommen och Frans Andersson utsågs till mötesledare. 7 närvarande bildade klubben och kunde notera 9 inträdesanmälningar som skulle behandlas på nästa möte. Till interimsstyrelse valdes Karl Vedholm, Karl Våhlin och Frans Andersson.

Efter två kvartal hade klubben över 100 medlemmar. Sedan kom medlemstalet att variera mellan 100 och 200 med en topp på 231 medlemmar 1939. Under en tid fanns också en dotterklubb i Johannisberg. 1944 hade de båda klubbarna tillsammans 257 medlemmar.

Lokal

Under första åren var lokalfrågan svår. På sommaren hade man dansbanan i Folkets Park. En tid höll klubben till i Kafé Granådalen även kallad Skogshyddan. Den s-k. teaterpaviljongen och arbetarmässen var stängda för socialistyngel som dåvarande platschef kallade SSU-arna. En mer permanent lösning medverkade klubbisterna till när Ljungaverks Södra Folkets Hus-förening bildades. Första styrelsen kom att till tre femtedelar bestå av klubbister. Klubbisterna gjorde omfattande frivilliga insatser i klädloger etc. men också genom att bygga bilväg till Parkudden.

Senare när både nytt Folkets Hus och Kyrka skulle byggas drev klubben att man skulle samsas om gemensamma lokaler.

200 möten

Under de första 25 åren hade klubben 200 protokollförda möten. Vid varje möte medverkade någon med anförande. Ämnesvalet är brett. I första hand politiska frågor i arbetarrörelsen och anföranden om rörelsens företrädare men också berättelser från resor i andra länder och anföranden om bland annat idrotten, ungdomsfylleriet, kooperationen, skolan, ungdomens sexualproblem, att spara i livförsäkring, modern konst, FN-organet Unesco etc.

Ordföranden i klubben

Enligt statistik upprättad av Åke Larsson var följande ordförande i klubben under åren 1926-1951. K. Vedholm, K, Våhlin, H. Modén, K. Lindgren, S. Sundin, S, Nykvist, H. Eriksson, H. Ellström, S. Sundin, H. Holmgren, I. Oskarsson, B. Vallman, T. Berglund, S. Eriksson, Å. Larsson, H. Johansson, K. Johansson, A. Nordlund, I. Lindgren, O. Åkerberg, P. Ljusberg, S. Israelsson, K. J. Jonsson, S. G. Andersson, B. Jonsson.

Många är värda omnämnanden för hängivna insatser i Ljungaverks SDUK under lång tid. Två som jag hade täta kontakter med under min tid i SSU och även därefter är Åke Larsson och Sune Israelsson.

Åke Larsson

Åke Larsson gjorde stora insatser i Ljungaverks SDUK - inte minst för att dokumentera SDUK Ljungverk. Mycket av ovanstående har jag hämtat från hans skrift till klubbens 25-årsjubileum och en del från min krönika till fackföreningens 40 årsjubileum 1956. Åke var mycket idérik och ambitiös. Han var krävande när det gällde att det skulle vara kvalité i det som skrevs och talades och att god kultur skulle ha en plats i verksamheten. Han var mycket respekterad och ett föredöme för många av oss.

Sune Israelsson

Jag har intervjuat Sune Israelsson som gjorde stora insatser i Ljungaverks SDUK från 1945 och många år framåt. Vi yngre minns honom som den som ingen annan kunde inspirera oss för de idéer som socialdemokratin stod för. Hans resa i livet från tiden i SSU är rätt typisk för många ljungaverksungdomar

Sitt intresse för klubben och politik fick han från fadern som var kassör i Arbetarkommunen. Vidare sände Avd 87 honom till en ungdomskurs som Grov och Fabriks hade på Bommersvik. Han fick goda kontakter med förbundets studiesekreterare Lennart Vallstrand, som var ett stort stöd för honom. Därefter följde studiecirklar i förenings- och organisationskunskap. I klubbverksamheten fick han lära sig att organisera och samarbeta - och inte minst lyssna och leda kamrater som var verksamma i klubbens arbete. Detta gav en insikt om att det fodrades vidareutbildning. Han såg Åke Larsson och Lennart Valstrand som goda idésprutor. Avd.87 gav honom också goda möjligheter till utveckling bl.a. ett stipendium för att gå på Brunnsviks Folkhögskola.

Sune fick sitt första jobb på Konsum och kom sedan till smältverkets kolmontering. Det var svart och hett som i helvetet enligt Sune och han lyckades få förflyttning till verkstadens plåtslageri. Där arbetade han tillsammans med Plåtkalle som gav honom en gedigen utbildning till plåtslagare. Han fick jobb hos Smith & Olsson i Sundsvall med plåttäckning i samband restaurering av Kyrkan.

Sune genomgick sedan teknikerutbildning och fick jobb som ingenjör i Vattenfall. Dessförinnan hade han också jobbat i Eskilstuna som verkmästare vid ASEA företaget Lusth & Rosen. Där började en ny period i hans föreningsliv. Han engagerades i TCO organisationen SALF (Arbetsledarförbundet numera Ledarna).

I Vattenfall placerades han i Storuman som planeringsansvarig för verkstaden och senare verkstadschef för hela verkstadsrörelsen. I Storuman utsågs han till ordförande för Övre Umeälvens arbetsledare.

Efter ett antal år i Storuman erbjöds han befattningen som verkstadschef för verkstäderna i Messaurebygget med mer än 800 man anställda. När byggnadsverksamheten var avslutad i Messaure flyttade han till Seitevare och fick där uppdraget att organisera och bygga upp verkstädernas organisation och verksamhet. Vid denna tid erbjöds han och accepterade anställning i SALF.

Därefter tog den fackliga verksamheten helt över. Sune började som branchombudsman och efter åtta år som Förhandlingschef avgick han med pension. I arbetet i SALF ingick en omfattade verksamhet i TCO. Han deltog i en rad större utredningar och fick Regeringens uppdrag att ingå som ledamot i Arbetsdomstolen.

Alla de anställningar och uppdrag Sune haft under sitt liv hade enligt honom i mycket stor utsträckning sin grund i SSU och ungdomsklubben i Ljungaverk. 

Amatörteatern

Amatörteatern var viktig inte bara för att ha kul på modern svenska utan för att lära sig agera.

Klubben rekvirerade rollhäften och de mest intresserade bildade eget amatörteatersällskap. Dagen före nyårsafton 1926 uppförde klubbens amatörer ett teaterstycke som belönades med kraftiga applåder.1927 bildade amatörerna eget sällskap. Revymakaren Valter Vik träder in på scenen. Inom klubben fortsattes amatörteatertraditionen i klubbgängen som följde klubben under alla åren och svarade bl.a. för nyårsrevyer i Ljungaverks Folkets Hus.

Bildningssträvanden

Bildningssträvanden var en viktig del i klubbens verksamhet. Klubben anslöt sig till Medelpads folkhögskoleförening. Ett exempel på aktivitet var den kurs i välskrivning som ordnades två timmar varje lördagseftermiddag under ledning av Levi Johansson. Klubben var drivande bakom bildandet av en lokalavdelning av ABF som sedan kom att svara för ett välordnat folkbibliotek. Många minns en stämningsfull Dan Andersson afton med sång, musik och deklamation. Folkets hus scenen hade byggts om till en kolarkoja och rektor Lindeborg från Sundsvall medverkade med deklamation och ett inspirerande föredrag om poeten.

Klubbar på varje ort

Klubbarna i Stöde, Torpshammar, Fränsta och Ljungaverk samarbetade i en krets som kallades Mellersta kretsen. Under åren 1938 – 1944 fanns också en klubb i Johannisberg. Klubben var också representerad på kongresser och i distriktsverksamheten.

Stora samhällsproblem på klubbens möten

Stora samhällsproblem präglade klubbens arbete under dessa decennier.

Arbetslösheten på 20-talet med kulmen i början av 30-talet. Arbetslös ungdom var hänvisad till vad som faktiskt kallades arbetsläger i Sörhångsta skola 1935. Klubben inbjöd hela lägret till underhållningsaftnar.

Kampen mot fylleri, hembränning och olaga sprithantering. Flera klubbledare var organiserade nykterister och man strävade efter att vi varje tillfälle främja nykterhet.

Försvarsfrågan. Där var klubben i opposition mot partiet och gick så långt på ett möte att man krävde att Per Albin Hansson och Bernhard Eriksson skulle lämna sina uppdrag i partiet. Senare backade klubben från detta ställningstagande och de som krävt Per Albins huvud på ett fat uteslöts för kommunistiskt förehavande. Året är 1927 och vad som hänt kan ses som en efterdyning till partisplittringen 1917.

Människan och arbetet. En konferens på detta tema den 9 mars 1950 med bred representation från klubb, fack och företagsledning finns väl dokumenterad.

Internationell solidaritet

Den internationella solidariteten fanns med i klubbens verksamhet. 1926 deltog klubben i insamling till strejkande gruvarbetare i England. På 30-talet bildades en lokal Spanienkommitté och klubben var med i insamling av både kläder och pengar. När Finland överfallits av store grannen i öst var klubben med på nationsinsamling och i lokal kommitté för hjälpen till Finland tillsammans med andra organisationer i Torps kommun.

Två klubbister gick med i svenska frivilligkåren Kalle Persson och Clas Edström. En stor del av Ljungaverksborna tog ett stämningsfullt avsked vid järnvägsstation. De kom lyckligtvis tillbaka välbehållna. Klubben deltog också på flera sätt i hjälpen till det ockuperade Norge.

Arbetarungdomens gymnasium

Före 1950 gick de flesta arbetarungdomarna ut i livet med bara folkskola och fortsättningsskola i slöjd. SSU-klubben blev en möjlighet för arbetareungdomen att utveckla olika färdigheter. Att kunna tala och skriva var viktigt var viktigt i kampen för demokrati och rimliga förhållanden men också för att kunna läsa vidare. Det var lärorikt att skriva protokoll och referat och att spela amatörteater var viktigt för få bort scenskräcken när det gällde att uppträda inför andra och att föra klubbens talan. Åke Larsson beskrev träffande klubben som arbetareungdomens gymnasium.

Tord Oscarsson

Härnösand