Den svenska ekonomin hämtade sig snabbt från krisen2008 – 2009. Ett BNP fall på fem procent vändes till en uppgång under 2010 somåterställde BNP till nivån innan krisen. Industrikrisen som slog uttiotusentals jobb kunde därmed begränsas

Den korta nedgången berodde på kraftiga penning- ochfinanspolitiska stimulanser. Det förra i form av att riksbanken satsadehundratals miljarder för att hålla bankerna under armarna och höll räntan nerenära noll. Det senare i form av regeringen ”jobbskatteavdrag”. 

Exporten, som sjönk kraftigt när efterfrågan föll påvärldsmarknaden, återhämtade sig under samma tid. De gigantiska stimulansernafrån regeringarna i Europa, USA och Kina satte fart på efterfrågan.

Stimulanserna berodde på den härskande klassens paniskarädsla för de ekonomiska, sociala och politiska effekterna av en kris. Krisenpå trettiotalet möttes av ekonomisk åtstramning vilket utlöste en ekonomiskdepression där världshandeln minskade med 2/3 och att 1/3 blev utan jobb. Dettaskapade förrevolutionära och revolutionära situationer över hela Europa, sombara kunde hejdas genom sveket från arbetarpartiernas ledningar ochborgerlighetens mobiliseringen av fascismens horder. 

De var också rädda för en upprepning av sjuttiotalets”stagflation” (ekonomisk stagnation och inflation på samma gång), vilketutlöste masskamp bland arbetare och ungdomar en vänsterradikalisering inomarbetarpartierna och även revolutioner. Det senare skedde i Portugal 1974-75,men också i Grekland och Spanien var revolutioner nära i samband med attdiktaturerna föll. Och Italien befann sig i en utdragen förrevolutionärsituation från sextiotalets till sjuttitalets slut. I Sverige växte det framvänsterfalanger i Socialdemokraterna och SSU, vilket fick Olof Palme att svängatill vänster med satsningar på offentlig sektor, stimulanser för att hållaarbetslösheten nere, arbetsrättslagar och förslag om löntagarfonder som skulleta över ägandet i de stora företagen. 

'

Det senare blev förstås inte verklighet men det fylldeborgerligheten med fasa.  Detta fick dematt mobilisera en massrörelse, den så kallade 4 oktober rörelsen” 1983-84” dåtiotusentals småföretagare och borgerliga sympatisörer demonstrerade iStockholm och Göteborg.

Tre år efteråt är världen på väg in i en ny kris

Enligt konjunkturinstitutet krymper BNP i Södra Europaoch Euroområdet och stiger svagt i USA. Även de så kallade tillväxtekonomierna(Kina, Indien, Brasilien) bromsar in och som helhet faller världstillväxtenfrån 5 % 2010 till 3,4 % 2012. Man påpekar också att de stora skulderna hållertillbaka tillväxten:

”Men även efter att den akuta skuldkrisen har mattatsav kommer den nödvändiga åtstramningen av finanspolitiken i de flestaOECD-länder att dampa tillväxten i världen”

(Konjunkturläget december 2011)

Även den svenska ekonomin börjar falla tillbaka. Enligtkonjunkturbarometern från februari  2012stagnerar industriproduktionen samtidigt som orderingången och sysselsättningenfaller. Detsamma gäller byggsektorn. Handels försäljning är oförändrad medanden så kallade specialhandeln minskar (kläder, elektronik etc.) och hushållenhar blivit mer pessimistiska. Därför väntas nolltillväxt 2012, det vill sägaekonomisk stagnation

Följden blir att arbetslösheten ligger kvar på 7-8 % dekommande åren samtidigt som ungdomsarbetslösheten är tre gånger så hög

För att lindra effekterna av denna kris föreslårkonjunkturinstitutet ytterligare stimulanser utöver de genomförda skatte ochräntesänkningarna.

'

Man kommer att försöka att dämpa denna kris genom en expansivfinans politik (ekonomisk politik) och penningpolitik (räntor)precis underförra krisen 2008. Men utrymmet för detta är mer begränsat eftersom räntanredan är så låg, samtidigt som statens finanser börjar visa underskott. Detbetyder att man måste låna pengar för att finansiera stimulanser

Men inga stimulanser hur stora de än må vara kan lösakriserna. Att vi tre år efter en djup nedgång får en ny sådan är ett tydligtbevis på detta. Det man vinner på gungorna förlorar man på karusellerna i formav lån som hämmar den framtida tillväxten. De stora underskotten kommer också islutändan att leda till inflation som urholkar lönerna och leder tillåtstramning och djupare kris.

Att strama åt ekonomin och skära ned statens utgifterlöser krisen än mindre utan fördjupar den istället, vilket den grekiskautvecklingen ger tydligt besked om. Den brutala åtstramningen har ökat letttill fördubblad arbetslöshet (10-20 %) och löner som fallit med 1/3 eller mer.Och en finansiell kris som kan leda till att banker kollapsar och att man drar sigur Euron. I Spanien är 5 miljoner eller 20 % utan jobb.

Sverige fördjupades nedgången 1991-1993 av regeringenBilds åtstramning. Räntan var hög, kronkursen hälls och uppe och offentligautgifter skars ned kraftigt. Följden blev att BNP föll med över 5 % på tre åroch att sysselsättningen föll från 4,5 miljoner till 3,8 miljoner och en halvmiljon jobb raderades ut, 200 000 i industrin och 100 000 vardera ibyggsektor, offentlig sektor och privat tjänstesektor.  Denna kris utlöstes av en internationell konjunkturnedgångsom dock var relativt mild. Den djupa krisen i Sverige berodde därför inte påett fall i efterfrågan från omvärlden.   Detberodde heller inte på politiska faktorer – en övergång till nyliberal politik- som ibland hävdas i Ung vänster och Vänsterpartiet. Detta är symptom påkrisen och inte orsaken

Grundorsaken var som vid alla krisen överproduktion,att arbetarna inte kan köpa alla varor som tillverkas eftersom de bara betalasför en del av det värde de frambringar. Hushållen minskade sin konsumtion ochbyggandet avstannade nästan. Detta berodde delvis på fallande fastighetspriser,som bidrog till att öka den osäkerhet som spadades av den allmänna krisen.Regeringen satte  inte in några stimulanserutan höll uppe räntan för att försvara den fasta kronkursen. Man genomfördeockså panikartade nedskärningar i form av två krispaket under hösten 1992 föratt ”rädda kronan” som det hette. 47 miljarder skars ned genom karensdag isjukförsäkringar, höjd moms, minskade bidrag till kommunerna och kortaresemester.

Denna ”stålbadspolitik” som den ibland kallads” syftadeinte bara till att rädda kronan utan också till att knäcka inflationen och låtakapitalismen ”självläkande krafter” råda, det vill säga att man låter den merolönsamma produktionen gå under.  

Följden blev att ekonomin hamnade i en nedåtgåendespiral av fallande konsumtion och produktion och ökad arbetslöshet. De”dödsdömda” försöken att rädda kronan misslyckades och redan under vintern1992-1993 tvingades regeringen släppa kronan fri. Inflationen sjönk dock ochmånga företag gick under vilket fördjupade och förlängde krisen.

Detta löste på intet sätt krisen utan förlängde den.För att minska de stora underskotten som krisen skapat genomförde densocialdemokratiska regeringen en åtstramning motsvarande 160 miljarder 1994 till1997 - vilket motsvarade sju procent av BNP - framförallt genom skattehöjningaroch minskade bidrag till kommunerna. Följden blev att 100 000 jobbraderades ut i kommunerna, att sjuka och arbetslösa förlorade cirka en femtedelav sina inkomster och att löntagarna förlorade en tiondel.

Därför bet sig arbetslösheten fast och minskade inte påallvar förrän i slutet av nittiotalet och tillväxten under nittiotalet somhelhet stannade på i snitt 1 %, vilket i praktiken innebär en ekonomisktillbakagång, eftersom det krävs minst ett par procent bara för att hållaekonomin uppe på en samma nivå som innan. 

Nittiotalskrisen blev därför en ekonomisk, social ochpolitik vändpunkt där många löntagare och ungdomar fick klart för sig att denlånga perioden av ekonomisk uppgång och reformer som rått sedan kriget var tillända. En vändpunkt som ägde rum i en stor del av Europa redan femton år innan.Att den dröjde i Sverige utnyttjade det ”fett” man samlat på sig under de godaåren för att bedriva en så kallad överbryggningspolitik. Den innebar blandannat att den offentliga sektorn fortsatte att expandera och kronandevalverades när exporten tenderade att svikta.

Effekten blev att nedgångarna1975-76 och 80 – 81 mildrades och att uppgången under åttiotalet förlängdes ochförstärktes. Och i slutet av detta årtionde rådde nästan full sysselsättning iSverige, om än att tillväxten under årtiondet inte var högre än två procent. .

Vid samma tidpunkt såg vi de första tecknen på attdenna utveckling inte kommer att vidmakthållas inom kapitalismen. Ekonominöverhettades, inflationen ökade och överproduktion uppstod med följden attprofiterna gröptes ur. Man kunde inte bibehålla de ”skyddsfaktorer” som fanns iform ab kredit och valutaregleringar, efter4som både ekonomi och förtag blivitså globaliserade. Dessutom var de fördelar som Sverige tidigare haft i form avproduktion av varor som efterfrågades för att bygga upp Europa efter krigetinte längre där. De Brädor, stål, papper, maskiner och lastbilar som utgjordeoch utgör ryggraden i den svenska exporten, kunde nu tillverkas lika billigteller billigare av konkurrenter, som inte bara fanns i Europa och USA utanockså i Asien och Sydamerika, till exempel Sydkorea och Brasilien.

Sverige nödgades att slopa regleringarna och dessaskyddsvallar ville man nu ersätta med att söka en säker hamn i EU och EU, somju inte är något annat ett block för den europeiska kapitalismen i konkurrensenmed USA och Asien, främst Kina och Sydostasien.

Den ekonomiska uppgång som till slut tog fart underslutet av nittiotalet var lika instabil som sjuttio och åttiotalets, mennedgången 2001-2003 var mildare än de tre föregående. Därför blev självaomsvängningen i ekonomin mindre dramatisk och vänsterradikaliseringen mindreomfattande än vi väntat oss.

Vänstervågen var dock tillräckligt stark för att skapaen massrörelse mot kriget, tvinga kommunals ledning till konflikt, frambringaen seger i folkomröstningen och lokal kamp mot nedskärningar. Men den hade intekraft nog att pressa LO till kamp, skapa en alternativ kampledning ifackföreningarna och en organiserad vänsteropposition i SAP, som undersjuttiotalet eller nittiotalets första hälft.

Huvudorsakerna till att nedgångenblev mildare ligger utanför Sverige. Den svenska ekonomin är mycketexportberoende. I början av 2006 exporterades 52 procent av alla varor ochtjänster som producerades i Sverige, mer än någonsin. Under nedgången 2001 till2003 ändrades handelsströmmarna. USA gick om Tyskland som Sveriges största exportmarknad,samtidigt som importen från USA inte ökade. Även exporten till Kina ökade underlågkonjunkturen fast från en betydligt lägre nivå.

En liknande utveckling ägde rum över hela världen. USAoch Kina lyfte världsekonomin ur den senaste lågkonjunkturen. USA påverkadeEuropa mest, medan Kina hade störst betydelse för Sydostasien. Detta var delvis en slump att det blevså här. Den politiska grunden lades av terroristdådet den 11 september 2001. Enkonservativ amerikansk president genomförde en ekonomiska politik som vardiametralt motsatt den han gått till val på, och genomdrev den största statligastimulansen av ekonomin sedan andra världskriget. Detta fick effekt även om deti huvudsak gick till en militär upprustning. USA:s militärutgifter är idagnästan lika stora som resten av världen tillsammans.

Ekonomisk dopning

Genom den statligastimulansen av ekonomin och en fortsatt sänkning av lönerna ökadede amerikanska företagens vinster till rekordnivåer. De amerikanska arbetarnakompenserade sig genom att låna mer . Den ökade efterfrågan från företag ochkonsumenter kunde inte tillgodoses av inhemska företag, istället importeradesvaror från resten av världen. Det gigantiskaunderskotten i statsbudgeten och handelsbalansen och den stora privataskuldsättningen har på sikt försvagat USA ekonomiskt, men det tog resten avvärlden ur den senaste konjunkturnedgången.

Den kinesiska staten motverkade också nedgången genomstora statliga insatser, men det skedde på ett annat sätt och hade en annaneffekt. De statliga företagen gjorde jätteinvesteringar i ekonomin. Genom dettakunde de förbättrade sin konkurrenskraft och öka exporten. 

Ökad export

De klassiska svenskaexportindustrierna - fordon, maskin, metall, kemikalier ochskog - kunde hålla uppe exporten under lågkonjunkturen och sedan öka den.Läkemedelsexporten har ökad kraftigt under en längre tid. Tjänsteexportensandel är fortfarande liten, men den tenderar att öka. IT sektorn, länge hylladsom framtidens bransch, lyckades dock inte motstå effekterna av nedgången.Efter att ha passerat såväl motorfordon som maskiner i slutet av 90-taletligger den åter en bra bit efter.

Mildare kris

USA:s och Kinas expansivaekonomiska politik förklarar varför den senasteekonomiska nedgången blev mildare än de föregående i Sverige och resten avvärlden. Sveriges BNP 2001-2003 växte sammanlagt med 4,3%, jämfört medlågkonjunkturen 1991-1993, då BNP krympte med 5 %. Om nedgången varit lika djup som då såhade BNP varit 200 miljarder lägre. Trots denna tillväxt steg den öppna arbetslöshetenfrån ca. 4 till 5,5 %., eller till ca 7 % inklusive arbetsmarknadspolitiskaåtgärder. I början av nittiotalet var den öppna arbetslösheten 8,4%. och ca 15% inklusive arbetsmarknadspolitiska. Detta förklarar varför de politiska ochsociala omvälvningarna blev mindre.

De stora reformårensammanföll med den långa ekonomiska uppgången som varade från slutet av andravärldskriget till mitten av sjuttiotalet. Sedan dess har varken Sverige ellerde flesta övriga utvecklade länderna uppnått liknande tillväxtsiffror. Somdiagrammet visar finns det en grundläggande skillnad mellan den ekonomiskautvecklingen under de senaste trettio åren jämfört med de trettio föregåendeåren. Enstaka år har man tangerat femtio- och sextiotalets genomsnitt, menskillnaden är att vi varken sett förbättringar eller full sysselsättning.Istället har vi drabbats av återkommande nedgångar.

Även om krisen 2001–2003 inte var lika djup som de treföregående så var den ändå djupare än nedgångarna under femtio ochsextiotalet. 

Den riktningeni ekonomins utveckling har inte ändrats. IT bubblan sprack i slutet avnittiotalet och därmed de illusioner om en krisfri kapitalism som alltid frodasunder uppgångarna. Kapitalismens svårigheter bestod med låg tillväxt, instabilauppgångar och djupa kaotiska ekonomiska kriser. Följden blir en permanent högarbetslöshet, en ökad utsugning av arbetskraften och allt djupare klassklyftori samhället.

Samma historia kommer att upprepas under denna kris ochnästa och nästa och nästa igen, ända till dess att arbetarna kastarkapitalismen över ända.

Borgerlighetens list och ränker

Den egentliga borgarklassen är väldigt liten i dagensSverige. Den utgör högst 5 %, medan 80 % är lönearbetare och ca 15 % tillhörsmåborgerligheten eller mellanskikt, framförallt småföretagare, bönder ochpersoner i chefsställning. Borgerligheten harsedan början av nittonhundratalet varit delade mellan tre partier: Högerpartiet(dagens Moderater) representerade den gamla feodala överklassen och denkonservativa ämbetsmannabyråkratin. Liberalerna (Folkpartiet) företrädde denframväxande borgerligheten. Bondeförbundet (Centern) var lantbrukarnas parti. Ibörjan av 1960-talet bildades KDS (dagens KD) som ett parti för de kristna.

Borgerlighetens sociala bas har emellertid krymptstadigt sedan 1800-talet genom det minskade antalet bönder och småföretagare.De borgerliga partierna kan därför inte erövra regeringsmakten utan att vinnaröster bland löntagarna. Dagens borgerligapartisplittring beror bara delvis på att de företräder olika borgerliga skikt,det är också ett taktiskt drag för att vinna löntagarröster. De fyra partiernahar olika profilfrågor för att locka till sig olika grupper. M harskattefrågan, C glesbygdsfrågor, Kd familje- och äldrefrågor och Fp skol- ochinvandrarfrågor. I de rena klassfrågorna är man överens, dvs. vad gäller attgynna kapital och företag, privatiseringar, sänkta bidrag, försämrad arbetsrättoch angripa facket, en återgång till den gamla auktoritära skolan och hårdaretag mot brott.

Dimridåer och smutskastning

I valen 1994. 1998 och 2002 misslyckades borgarna medatt vinna stöd för detta program. Kraven på god offentlig service, trygghet påjobbet och skydd vid sjukdom och arbetslöshet har ett starkt stöd blandväljarna. De drog slutsatsen att maktskifte 2006 krävde en slugare taktik änså, en taktik liknande den som tillämpades inför valen 1976 och 1991. Dennagick i korthet ut på:

*Att tillsätta nya partiledare för att framstå somannorlunda och fräschare. Under sjuttiotalet tillträdde Bohman, Fälldin ochAhlmark som partiledare. I mitten av åttiotalet kom Bildt, Johansson ochWesterberg och på tjugohundratalet Fredrik Reinfeldt, Göran Hägglund ochBjörklund 

* att stärka samarbetet för att ge intryck av att haett starkt borgerligt regeringsalternativ.

* Att åtminstone ett av partierna bedriver en utpräglatpopulistisk politik. Inför valet 1976 profilerade sig Centern som ett miljö ochsmåfolksparti och partiledaren Fälldin lovade att avveckla kärnkraften. 1991fanns Ny demokrati som spelade på invandrarfientlighet och missnöje medmyndighetsbyråkrati och 2006 satsade moderaterna på att vara ”folkliga”.

* En propagandakampanj för att skandaliseraarbetarrörelsen. Inför valet 1976 utnyttjades bl.a. ett antal skatteaffärergällande Astrid Lindgren och Ingmar Bergman, och löntagarfonderna utmålades somett hot mot friheten. Inför valet 1991 utnyttjades ett antal ”affärer” t.ex.Ebbe Carlsson, och i bakgrunden fanns förstås murens fall som gjorde attsocialismen framstod som nedsmutsad och besegrad.

Offensiv från höger

Borgarnas agerande införvalet 2006 följde samma mönster. De borgerliga partiernabytte ledare och närmade sig varann. Moderaterna gick mot mitten, tonade nedsin löntagarfientliga profil och påstod sig vara ett ”arbetarparti på ett sättsom saknar historiskt motstycke. Folkpartiet och Centern övergav allaambitioner att framstå som socialliberala och ställde sig till och med tillhöger om Moderaterna i vissa frågor. Nästa steg blev bildandet av ”Allians förSverige” under hösten 2004. Alliansen tillsatte gemensamma arbetsgrupper somresulterade i ett gemensamt valmanifest och ett antal gemensamma möten och turnéer.

Det var dock inte tillräckligt med en urvattnadborgerlig allians för att vinna regeringsmakten. Den borgerliga politikenattraherar inte många löntagare hur vackert förpackad den än må vara. Borgarnasfrämsta röstmagnet är att kunna utnyttja missnöjet mot och tröttheten över Sregeringen. 

I detta syfte inleddes en kampanj för attmisstänkliggöra och smutskasta arbetarrörelsen och allt vad vänster heter.Först kom ”avslöjande” i Uppdrag Granskning av Vänsterpartiet koppling tillSovjet och Östeuropa, följt av en hysterisk kampanj mot ”kommunismen” i media.

Den andra fasen var en serie arbetarrörelseskandalersom fackbyråkraters porrklubbsbesök, dubbla löner och frikostiga pensioner,samt SSU och Ung vänsters medlemsfiffel, bara för att ta några exempel.Maktfullkomlighet, privilegier och fiffel ska förstås bekämpas. Men detta ärinte borgarnas syfte. De vill få människor att glömma de verkliga skamdalernasom Skandiaffären och Barneviks bonusar.

Den tredje fasen var att spela på Persson regeringensbrister i hanteringen av Tsunamikatastrofen, där människors sorg cynisktutnyttjades av borgarna.  Katastrofenanvändes också för att stärka monarkin. Kungen lyftes upp som en samlandegestalt, ivrigt påhejad av media: ”Kungen har visat äkta medkänsla - inte minsti sitt gripande tal vid ceremonin i stadshuset, bortom politiska trätor ochhetsiga debatter, som människor behövt i en tid av nationellt trauma.”

(Ur en ledare i GP 16/1 - 2005 av chefredaktör PeterHjörne.)

Kungens agerande efter stormen i södra Sverige följersamma mönster. Åtföljd av ett massivt pressuppbåd åkte han runt på landsbygdeni Götaland för att trösta drabbade skogsägare. Kungens agerande framstår kanske somharmlöst, men det ligger mer bakom det än man kan tro. Det är ingen slump attkungen gjort alltfler politiska uttalanden under den senaste perioden.Borgerligheten utnyttjar monarkin som ett redskap för att bevara och stärka detrådande systemet på ett mer medvetet sätt. De borgerliga partiledarna är självainte så populära och har svårt att få stöd för hela sitt program. Kungendäremot går hem i stugorna.

Den fjärde fasen var nya avslöjanden där medierna sattefolket under luppen istället för att granska den ekonomiska och politiskamakten. Det svenska folket utpekades som en samling fifflare, vilka stannarhemma och lever på bidrag hellre än att arbeta. Bottenrekordet slogs ireportaget ”jävla politiker” där människor de som protesterar mot nedskärningarkopplades ihop med de galningar som hotar politiker.

I den femte fasen spelade borgarna ut detinvandrarfientliga kortet efter samma mönster som valet 1991 och 2002.Folkpartiet krävde utvisning av ”utlänningar” som begår brott och upprepadekraven på språktester för medborgarskap, vilket följdes av en mediakampanjkring ”invandrarproblemen”. Därefter genomfördesett mediedrev mot t.ex. feminismen.  

Näringslivet, de borgerliga partierna och olikaborgerliga lobbyorganisationer som Timbro, bedrev en välplanerad kampanj föratt smutskasta arbetarrörelsen och socialismen. Delvis medvetet, delvisspontant och instinktivt hakade resten av borgerligheten på för att försvarasina klassintressen. Borgerlig press, kapitalägare, direktörer, ekonomer,högerprofessorer och hovet föll till slut in i samma stämma.

Självklart kan inte borgarna styra direkt överinnehållet i media, i synnerhet inte radio och TV. Det är den politiskastiltjen och nedgången i kampen som får journalisterna att agera som de gör. Ibakgrunden finns också ett genuint och berättigat folkligt missnöje motbyråkratin i arbetarrörelsen som kan utnyttjas.

Men inte heller borgerlig enighet och smutskastningräcker för att vinna ett val. I grunden krävs en likartad politisk ochekonomisk situation som inför de tidigare borgerliga valsegrarna. Valen 1976och 1991 föregicks av fackliga kampvågor, vilka ebbade ut innan valet. Underperioden 69-74 upplevde vi en serie olovliga och lovliga strejker. 1985-88genomfördes Dalauppropet och strejker och lockouter i den offentligaavtalsrörelsen. I dessa strideruppnådde löntagarna vissa eftergifter från både arbetsgivarna och regeringen,men i grunden ändrades inte S - regeringarnas prokapitalistiska politik.

Regeringen samarbetade också med borgerligheten iviktiga frågor, vilket bidrog till att sudda ut skillnaderna mellan blocken.Mellan 1973 och 1976 rådde ett jämviktsläge mellan blocken i riksdagen ochregeringen Palme genomförde ett antal krisöverenskommelser med de borgerliga.Mellan 1988 och 1991 samarbetade regeringen Carlsson med folkpartiet kring enskattereform, ansökan om medlemskap i EU och flera krispaket. Därför stod regeringen handfalleninför de ekonomiska kriserna som utvecklades året innan valen 1976 och 1991.Reallönerna föll och arbetslösheten ökade. Detta var den grundläggande orsakentill de borgerliga valsegrarna då..

Bakgrunden till borgarnas valseger 2006 var likartad pådet sättet att förhoppningarna om en förändring av socialdemokratins politik hadegrusats. Istället framstod skillnaderna mellan blocken som allt mindre. Men detfanns en viktig skillnad. Den skedde inteunder en nedgång utan en uppgång i ekonomin, och berodde på att regeringentrots denna uppgång framstod som kraftlös utan förmåga att ta sig an de storaproblemen i samhället. Det visar om något hur misslyckad all slagsprokapitalistisk politik är och hur litet utrymmet är för reformer idag.    

Många i arbetarrörelsen blev överraskade över attborgarna kunde upprepa valsegern 2010. Ett skäl till detta var att den svenskaekonomin repade sig från krisen 2010 oväntat snabbt på grund av de massivastimulanserna globalt. Detta medförde att den svenska exportindustrin - malm,skog, maskiner och lastbilar -  kunde draav den ökade internationella efterfrågan. Köpkraften i Sverige hölls uppe genomskattesänkningarna och den låga räntan. Det framstod som att regeringen riditut krisen.

Ett annat skäl var att moderaterna fortsatte att“moderera” sin politik för att framstå som mer mänskliga, vilket gjorde intryckåtminstone på en del tjänstemän.

Men med viktigaste skälet var att s och v vattnat ursin politik ytterligare. Det rödgröna valmanifestet skiljde sig endast i kvantitetfrån de borgerliga. Många väljare upplevde att blocken tävlade om löften somändå blir svåra att uppfylla. Som skattesänkningar för pensionärer och ökadebidrag till kommunerna. På de områden där det ändå fanns skillnader, som höjningav sjukförsäkring och A-kassa samt 100 000 ungdomsjobb ochutbildningsplatser bedrevs ingen effektiv kampanj. Under våren 2010 hade mantill exempel kunnat bygga upp en massrörelse kring frågan om sjukförsäkringenoch koppla denna till A-kassan. Genom att utlysa aktionsdagar ochmassdemonstrationer hade man kunnat skapa en massrörelse mot regeringen somhade säkrat inte bara en valseger utan också satt P för Sverigedemokraternasframmarsch Detta hade garanterat en valseger men istället verkade det som attåtminstone S inte ville skapa alltför stora förväntningar. Trots att mansaknade ett verkligt alternativ så hade man kunnat vinna valet genom enmassmobilisering kring dessa frågor..

Borgarnas och SD:s framgångar beror dock inte på någrauttalade högervindar. Enligt valundersökningen (VALU) har det bara skett enobetydlig förändring mellan höger och vänster.

I valet 2010 ansåg sig 38 % stå till vänster och 42 %stå till höger, 2006 var motsvarande siffror 37-41 och 2002 var de 44-34. Densist nämnda siffran visar effekten av radikaliseringen i början avtjugohundratalet som kulminerade med massrörelsen mot Irakkriget 203 och Nejsegern i EMU omröstningen.

Borgarna har heller i gjort så stora framsteg blandarbetarrörelsens kärntrupper som de ger sken av. 2010 röstade 67 % av LOmedlemmarna på de rödgröna jämfört med 69% 2006.  2002 röstade 77 % pådessa partier och jämfört med detta har man förlorat 100% främst till M och SD.Majoriteten av ungdomarna rötade också på de rödgröna.

Men regeringen kunde bibehålla sin majoritet bland pensionäreroch manliga tjänstemän och detta tillsammans med SD:s framgångar banade väg fören andra mandatperiod för det borgerliga. De alltför små skillnaderna mellanblocken, tillsammans med de invandrarfientliga åsikter som finns bland vissaäldre väljare, småföretagare och “White trash”, banade väg förSverigedemokraterna som fick 20 mandat.

Detta provocerade fram massdemonstrationer, 100 00 IStockholm, 5000 I Göteborg och 2000 I Malmö, men den masskampanj mot rasism somutlovades av Ohly efter detta har lyst med sin frånvaro. Protesterna visar ändåden betydelse som kampen mot rasismen kommer att ha för att radikaliseraungdomar och arbetare, man kommer känna ”kontrarevolutionens piskkrapp” somMarx uttryckte det.

Detta visar de negativa effekterna av denmarknadsanpassade och inomkapitalistiska politik som bedrevs av ledningen för Soch V, och de fackliga ledarnas kapitulation för arbetsgivare och regering.

Men dessa stämningar hos de minst klassmedvetnaarbetarna kommer att vändas till sin motsats lika snabbt. Det är bara entidsfråga innan ekonomin vänder nedåt och även om detta dröjer så kommer destora skulderna att begränsa tillväxten under uppgången i Sverige ochomvärlden.

Men halvvägs in I sin andra mandatperiod börjarkristecknen inom regeringen blir allt tydligare. Arbetslösheten har bitit sigfast och ligger kvar på 8 %. Det beror på att sysselsättningen, som minskadefrån 4,5 miljoner till 4,35 miljoner under krisen, ännu bara ökat med90 000 till 4,25 miljoner. Många företag har utnyttjat krisen för attslimma arbetsstyrkan ännu mer och ökar pressen på arbetarna. Samma sak sker iden offentliga sektorn genom sparbeting. Det är därför som en fjärdedel till entredjedel av ungdomarna är utan jobb.

Den höga arbetslösheten, i synnerhet bland de unga, ochåtstramningen i den offentliga sektorn. Kommer att tära på förtroendet förregeringen. Årskull efter årskull lämnar gymnasium och högskola för att mötasav ett tröstlöst sökande efter jobb.

Nu går ekonomin går in en ny kris inför vilkenregeringen står handfallen. Oenighet i sjukförsäkringsfrågan är ett exempel pådetta, Saudiaffären som tvingade försvarsministern att avgå ett ännu tydligare.Detta är en föraning om vad som kan ske när krisen skärps och kampen tar fart.Då kan man inte ens utesluta att regeringen spricker i likhet med vad somskedde 1976-82

När den politiska vägen att förändra verkar stängd förarbetarna återstår den fackliga vägen. Det är också möjligt att de fackligaledarna kan pressas till politiska aktioner mot regeringen, om inte annat föratt dämpa kraven på strejker i avtalsförhandlingarna. Det skedde 1992 då LOefter mycket ”om och men” kunde förmås att utlysa aktionsdag som samlade 2000000 i demonstrationer över hela landet.

Vi kan också vänta kamp mot rasism och högerextremism iolika omgångar. Även internationella strider och revolutioner påverkarstämningarna i Sverige

Kamp av vilket slag som helst är vad som behövs för attsätta fart på arbetarrörelsen och få stämningen att svänga till vänster. Detskulle stoppa fackets medlemstapp och få många nya unga att aktivera sigfackligt. Det skulle i sin tur skapa vänsterfalanger i S och V som kräver enförändring av politiken.

Och kamp kommer det att bli under de närmaste 1-2 åren,lika säkert som ett brev på posten. Stora protester kommer att mota regeringennar val isen ar bruten. Innan nästa val kommer den att vara lika impopulär somen gång regeringen Bildt 1994. Och förr eller senare kommer en störrekonfrontation mellan arbete och kapital att aga rum, likt storkonflikten 1980da 900 000 var I strejk eller lockout och såväl kapital som regering stodmaktlösa

Martin O 3 april 2012