Socialdemokraterna har de senaste månaderna uppvisat en sanslös uppgång i opinionsmätningarna.

På bara ett par månader har man enligt SONU-genomsnittet växt med nästan 10 %-enheter och i media skrivs det naturligtvis om en Löfven-effekt. Det räcker dock att ta en snabb titt på grafen över opinionsmätningarna för att konstatera att den stora uppgången inte är mycket mer än en återhämtning från extremt låga nivåer.

När Håkan Juholt tillträde som partiledare gick S framåt, då skrev vi om “socialdemokrater som vill hem”. Vi skulle kunna skriva samma sak idag. Det verkar som att det finns en kärna av socialdemokrater, dryga 30% av väljarkåren, som anger att de skulle rösta på partiet, bara partiet inte framstår som direkt dåligt, regeringsodugligt. För att partiet ska fortsätta växa, att mer svårflörtade väljare lämnar andra partier, krävs något med mer politisk substans än ett ledarbyte.

Socialdemokraterna gynnas i nuläget av att Moderaternas förtroende i jobbfrågan börjar naggas i kanten. Flertalet mätningar indikerar att Moderaterna nu inte längre anses ha den bästa jobbpolitiken i väljarnas ögon. Det var ingen slump att Fredrik Reinfeldts tal på Sverigemötet handlade om en och endast en sak: jobben. Man kan diskutera i all evighet hur pass bra regeringen har skött jobbfrågan, där antalet sysselsatta ökar, men andelen minskar och huruvida det beror på att 40-talisterna går i pension eller inte. Svenska väljare förväntar sig helt enkelt bättre resultat, därför börjar man åter bli beredd att ge det gamla arbetarepartiet en chans. Fortfarande är det dock långt kvar till valet, och lyckas inte Socialdemokraterna presentera en tillräckligt bra jobbpolitik är det troligt att man håller sig till Reinfeldt och Borg.

Om Moderaterna framstår som trötta måste övriga allianspartier närmast betraktas som apatiska. Folkpartiet har under 2012 legat på den lägsta SONU-nivån sedan maj 2007. Kristdemokraterna kippar efter andan kring 4%. Centerpartiet har parkerat under 5% enligt SONU-genomsnittet. Inget av partierna visar tecken på att ta något nytt politiskt initiativ. Hur länge håller detta?

Miljöpartiets och Vänsterpartiets kraftiga uppgångar har utbytts mot stagnation när Socialdemokraterna nu har återhämtat sig. Vänsterpartiet ligger fortfarande på en jämförelsevis hög nivå, sett till SONU-genomsnittet, men det är svårt att se dem nå upp mot 10% utan ett försvagat Socialdemokraterna. Miljöpartiet har tappat 2,5 %-enheter i SONU sedan januari, och ligger nu under 9% för första gången sedan 2010.

Även Sverigedemokraterna uppnådde all time high under den värsta Juholt-krisen, men har nu fallit tillbaka till strax över 6% i SONU-genomsnitt, en nivå de har legat stabilt på sedan slutet på 2010. Även om det titt som tätt rapporteras om interna svårigheter är det svårt att se att partiet skulle falla tillbaka under 4%-spärren. Att de skulle förlora sin vågmästarroll mellan Alliansen och de rödgröna partierna är i princip beroende av att något av regeringsalternativen från 2010 års valrörelse krisar rejält.

I mångt och mycket är vi tillbaka till vad som verkar vara ett nytt slags utgångsläge i svensk politik, där S är största parti, följt av M, men lever främst på hoppet om vad som ska komma i framtiden. De lite mer övertygade sympatisörerna hoppas på Socialdemokraterna, men de svårflörtade väntar på konkret politik. Våren 2010 föll inte S-alternativet väljarna i smaken. Håkan Juholt lyckades 2011 också först komma till platån strax över 30% genom att ingjuta hopp i socialdemokrater, men sedan gick det som det gick. Går det bättre 2012?

Läs mer på Svensk Opinions hemsida 

TO