Månadsbrev från Mats O Karlsson, mars 2005

Vårdgarantin bra, men se upp med argumenten!

Den 1 november 2005 införs en s.k. vårdgaranti i Sverige. Den bygger på en uppgörelse mellan regeringen och landstingsförbundet. Den fanns med som ett vallöfte från Socialdemokraterna i valet 2002. Vi ska göra något bra av den. Men det finns vissa risker med den i debatten som gör att vi ska hålla tungan rätt i mun när vi argumenterar för den. Och vi ska syna borgarnas argumentation.

De borgerliga partierna vill utnyttja tillfället till att göra om hälso- och sjukvårdslagen till en rättighetslag där garantin ska skrivas in. Det låter kanske oskyldigt men det skulle innebära ett systemskifte i svensk sjukvård. Idag är principen att sjukvården ska ges efter behov. De svårast sjuka ska få vård först. Ingen ska kunna gå före någon som är mer akut sjuk. Det är en skyldighet för landstingen som sjukvårdshuvudmän att det fungerar så. Med en rättighetslag däremot är det individer som får en rättighet fastslagen och det är upp till dem att hävda sin rätt, i värsta fall med hjälp av jurister och domstolar, vilket är något helt annat. Det medför också att sjukvården blir mer marknadsstyrd. Den som fått rättigheten kan kräva att få sin behandling NU utan hänsyn till behoven hos andra patienter. Moderaterna har länge krävt att efterfrågan ska styra mer än behoven så det är inte förvånande att de passar på. Det som förvånar är att centern och kristdemokraterna hänger på. Frågan om rättighetslag har utretts i Sverige men prövats och alltid hittills avförts. Ett systemskift av denna sort blir orättvis och kostnadsdrivande.

Vi socialdemokrater ser vårdgarantin som en del i kvalitetsutvecklingen av sjukvården. Det är viktigt att komma ihåg att den enbart omfattar planerad vård som är högst 30 % av all vård vid ett sjukhus. Resten är ju akut och utan väntetider. När väl en patient bedömts av läkare och de tillsammans funnit att en åtgärd behöver utföras ska inte väntetiden vara längre än 3 månader. Om nu inte patienten själv av olika skäl vill vänta längre. Det finns, och har i än högre grad funnits, dåliga traditioner inom vissa delar av sjukvården att slentrianmässigt sätta upp patienter på en väntelista. Där kan dom ha fått stå i åratal utan att sjukvården brytt sig. Detta avslöjas ibland när vi politiker eller sjukhusledningar gjort revisioner av klinikernas kölistor. Det har då framkommit att kanske bara 50 % av dem som står på listan fortfarande är aktuella för en operation eller behandling. Resten kan redan vara åtgärdade någon annanstans, de har inte längre behov av operation eller de är avlidna.

Med hjälp av vårdgarantin vill vi få till stånd en övergång från passiva kölistor till aktiva planeringslistor. När läkarna undersöker en patient och ställer diagnosen då ska de också vara på det klara med att den åtgärd de föreskriver ska kunna utföras senast inom 3 månader. Helst ska de kunna ge patienten omgående besked om en tid när det ska ske. Med detta sätt att arbeta överallt – det förekommer redan på bra fungerande kliniker – bedömer vi att vårdgarantin blir ett bra bidrag till en bättre fungerande sjukvård. Och det viktiga är att det sker inom ramen för den behovsstyrda hälso- och sjukvård som vi slår vakt om.

Vi känner också bland landstingen ett stort behov av att få likartade bedömningsgrunder bland läkarna för när en patient ska sättas upp på en planeringslista för åtgärd. Det blir obegripligt för patienterna om det finns stora skillnader mellan vad som krävs för en behandling i Uppsala jämfört med Stockholm, Gävle eller Västerås. För den skull sker nu ett intensivt arbete inom olika specialistgrupper för att samordna och likställa bedömningsgrunderna.

Alltså: Vårdgarantin är bra. Men den ska rymmas inom det svenska systemet där det är behoven som styr. Inte marknaden eller en rättighetslag.

Mats O Karlsson