EN BARNDOMSJUL I KIRUNA

Leif Nilsson

Jag  minns vilken otroligt lång väntan det var innan tomten kom. Mor hade lagat mat i flera dagar, och placerat den i vårt  vintrerförråd, som fungerade som kylskåp. Kiruna hade rätt klimat för detta.

Just den här speciella julen fick vi besök av fars släktingar som hade en grönlandshund. Jag fick åka i en hundkälke bakom hunden till järnvägsstationen och tillbaka. Det gick otroligt fort och var härligt. Vi åkte en sträcka av sex kilometer och hunden var trött vid hemkomsten.

Vi hade inte TV på den här tiden utan vi spelade kort i väntan på tomten. Jag var sju år och hade svårt att koncentrera mej på kortspelet. Det var julklapparna som hägrade.

Plötsligt hör vi ljudet av krossat glas och far ropar att hunden är i kylrummet. Hunden har legat ute och var hungrig, gnagt av kopplet, krossat rutan och tagit sig in i kylrummet.

Hunden slukar skinka och korv, hoppar ut och gömmer sig. Nu var det viktigt att hitta hunden för den kan bli sjuk av så mycket mat på en gång.

Vi hittade hunden bakom vedboden, men mor var ledsen över den förlorade maten

Men far insåg att det bara var att gilla läget, så han gick ut och  klädde om till tomte. Vips var min sorg borta och mina ögon tindrade av förundran när tomten ställde årets viktigaste fråga

– Finns det några snälla barn här?

Vi svarade bestämt JAA.

All sorg över det inträffade var bortblåst och både far, mor och jag kände sådan glädje över min batteridrivna leksaksbil, som hade en sladd och dosa som gjorde att jag kunde manövrera bilen framåt, bakåt, svänga till vänster och höger.

Detta är lyckan mina väner. I nästa paket låg det vägmärken. Vilken glädje

Den här julen glömmer jag aldrig.