Historien om 1 maj
av Björn Elf

Ingen reform kom av sig själv.

Innan de blev verklighet fick många arbetarefamiljer utstå ett omänskligt lidande.

Förslaget att 1 :a maj skulle bli arbetarrörelsens högtidsdag, kom från de

amerikanska arbetarna. Det starkaste kravet, det om 8- timmars arbetsdag

hade redan då vunnit en viss framgång i de amerikanska organisationerna.

Den amerikanska landsorganisationen drev redan 1884 kravet för samtliga

arbetare i USA. 

Till den stora arbetarkonferensen i Paris 1889 sändes en delegation som tog upp idén till en gemensam manifestationsdag. Där bestämdes att redan nästa år, 1890, skulle 1 :a maj firas med ordnade och värdiga demonstrationer. Kravet var gemensamt. Åtta timmar arbete. Åtta timmar fritid. Åtta timmar sömn. På många platser i världen utbröt kravaller den dagen. l Paris överfölls demonstranterna av ridande polis för att skingra folket.

Branting dömdes till 3 månaders fängelse

Sverige firades 1 :a maj under lugna förhållanden. Arbetarrörelsens pionjärer talade på ett tjugotal platser med stora åhörarskaror. Klart sedan länge, var att arbetarrörelsen också var en fredsrörelse. l Stockholm talade Hjalmar Branting till tusen personer. l sitt tal manade han regeringen att hålla fred med Norge. Det uppfattades som majestätsbrott och mordplanering på kung Oscar den andre.

Branting dömdes därför till 3 månader i fängelse. När straffet skulle verkställas hade den värsta hetsen mot Norge bedarrat och straffet mildrades till 500 riksdaler. Sedan dess har den första maj varit arbetarrörelsens högtidsdag.

När Borlänge Arbetarekommun höll möte 22:a mars 1935 föreslog medlemmen Wilhelm Bodin att kommittén i socialdemokratiska riksdagsgruppen skulle lägga ett förslag att 1 :a maj skulle betraktas som allmän helgdag. l Borlänge var Domnarvets Järnverk den dominerande industrin. Där var av driftens beskaffenhet omöjligt att stoppa produktionen. Därför hölls demonstrationerna söndagen därpå. Vad som var nödvändigt för att hålla produktionen i gång var naturligtvis en tolkning av bolagsledningen. På mötet sa Hjalmar Bergman att arbetarna vid järnverket inte hade råd att avstå en hel daglön för att gå med i tåget och arrangemangen den dagen. Någon rättighet till ledighet saknades ju i avtalet. En annan talare menade att lagstiftningen ofta kommer i efterhand.

 1:a maj allmän helgdag på plakaten

När 8- timmarsdagen infördes var den på många håll redan genomförd. På samma sätt skulle även ledigheten på 1 :a maj vinna gehör. Det året höll demonstrationerna i Borlänge den 5:e maj.

På plakaten krävde man 1:a maj till allmän helgdag. Mötet beslöt att förslaget skulle lämnas till riksdagsgruppen. Om så skedde är mycket oklart. Däremot lämnade arbetarekommunen en motion till partikongressen att 1:a maj skulle jämställas som en arbetsfri dag utan kyrklig karaktär.

Men kongressen avslog partistyrelsens förslag, med motiveringen att man på de flesta håll redan löst frågan på lokal nivå. Karl Erik Åberg som var Borlänges ombud på kongressen, ansågs som en stor profil inom arbetarrörelsen. Han var van vid hårda debatter och gjorde ett starkt intryck.

Därför fick han stöd av många personer inom Lo-ledningen, med dess ordförande Albert Forslund.

Efter detta inlägg från Åberg biföll kongressen motionen. Men det dröjde ända fram till våren 1938, tills riksdagen beslöt att 1:a maj ska vara helgdag. Wilhelm Bodin i Borlänge kunde då efter stora insatser och tålamod se sitt förslag bli verklighet

1:a maj röd 1938

Det dröjde alltså fram till 1938 innan 1:a maj blev röd även i almanackan. Då hade arbetarrörelsen redan hunnit med hela 48 majdemonstrationer. Det första svenska demonstrationståget som avgick 1890 var en av de saker som Hjalmar Branting var med och organiserade. Tillsammans med Hinke  Bergengren och ytterligare några andra av rörelsens pionjärer var också tidningen Socialdemokraten med och organiserade det första demonstrationståget. Väl medvetna om att det skulle väcka en hel del onda, tankar i borgerligheten.

Påståenden kom också att detta var att äventyra landets säkerhet. Det här var något nytt.

Den borgliga delen av svenska folket hade många orsaker till att försöka stoppa folkets vilja att öppet visa vad de tyckte. Man visste att människorna i fabrikerna, industriarbetarna, liksom affärsbiträden, tjänstefolk hade det knapert och var mer eller mindre lottlösa. De människorna skulle ge allt sitt stöd till att demonstrationstågen skulle genomföras.

"åtta timmar arbete, – åtta timmar fritid – åtta timmar sömn"

Når 1:a majtåget  i Stockholm startade var 30.000 personer med. Allt medan tåget passerade genom staden tillkom ytterligare 20.000 demonstranter. Tåget väckte stor uppmärksamhet och stora folkskaror kantade gatorna där tåget drog fram till Gärdet. Demonstrationen genomfördes mycket disciplinerat utan intermezzon. Många poliser var utsända för att övervaka tåget. På plakaten kunde man låsa "åtta timmar arbete, – åtta timmar fritid – åtta timmar sömn". De flesta arbetarna var finklädda. Man insåg det viktiga och det högtidliga i ceremonin som man hoppades skulle bli en bevarad tradition. Ett flertal pionjärer talade vid stormötet på Gärdet.

Hjalmar Branting, som gärna talade med den skolade vokabulären. August Palm, som däremot ofta hade ett mustigare ordval.

Han lär bland annat ha sagt i talarstolen att "arbetarbataljonerna begloddes av parasitöverklassen som vräkte sig i landåer och flotta ekipage".

Det lär ha varit en mäktig syn på Gärdet med alla arbetare, gummor, pigor, försäljerskor, soldater, visslande grabbar och skällande hundar. De borgliga deltog naturligtvis inte i festligheterna, men var på avstånd  intresserad publik Det här hände alltså på den tiden då 1:a maj var vanlig vardag.

Detta var på en torsdag. De arbetare som lyckats ta sig ledigt, förlorade då hela sin dagsförtjänst.

Många andra arrangemang ordnades den här första demonstrationsdagen som blev en minnesvärd tilldragelse i Stockholm. Man demonstrerade också på många andra platser i Sverige den här dagen. l vissa städer hade de borgliga tidningarna skrivit om uppror och fientlig verksamhet. Flera regementen hade höjd beredskap. Vissa militärförband patrullerade i 1:a majtågens närhet. Att den här demonstrationsdagen skulle bli en värdig högtid var man överens om i alla organisationer. l vissa städer tog fackföreningarna initiativ till att försöka stänga krogarna för att undvika att störas av stökiga demonstranter. Det var också många arbetare som tvingats avstå från den första 1:a majfirandet i Sverige.  l många hamnar hotade arbetsledningen med omedelbart avsked om de deltog i leden, eller uteblev från arbetsplatsen. Kyrkan uppmanade folket att inte deltaga. l skolorna påpekades för eleverna att delta i undervisningen som vanligt. Kampviljan spred sig. Poliserna ville också delta i demonstrationerna. Men de tankarna satte lagen stopp för.

I Sverige blev den första riktiga demonstrationsdagen en manifestation med värdigt avslutande. l andra länder inträffade oroligheter och massarresteringar. Nu i dag, mer än hundra år efteråt, kan vi se hur långt vi nått. För vissa frågor har vi än i dag en hel del kvar att kämpa för.

Den så kallade 8- timmarsdagen kom att stå på många plakat, många är efter den första demonstrationen. Till en början var det uteslutande den parollen som kom att bäras fram i leden.

Naturligtvis fordrades tillstånd till arrangemanget.

Polismästarens makt

Under de påföljande åren som 1:a majtågen gick spelade polismästaren en avgörande roll. Det var sällan eller aldrig som Stockholms Arbetarekommun själva fick avgöra var man önskade gå med sina flaggor och paroller. Det berodde helt enkelt på polisen om tågen skulle kunna genomföras.

Polismakten bestämde också vilken väg som tåget skulle gå. Många" bilder av demonstrationstågen visar på en högst omotiverad väg mellan Norra Bantorget och slutmålet på Gärdet.

Överståthållarämbetet både ändrade och medgav tillstånden med ändringar och nya villkor för vart år. Ibland skulle upp till 20 villkor uppfyllas för att tillståndet skulle beviljas. Som exempel på villkor vid 1903 års 1:a maj, bestämde polisen att precis klockan 15.00 skulle tåget gå. Tåget fick inte stanna någon gång, om inte polisen gav order om att släppa fram trafiken. Musik fick förekomma, och flaggorna fick vara utvecklade på villkor att de marscherande iakttog tystnad och ordning i leden. Efter mötet skulle deltagarna städa området. Gå där i från var och en för sig utan att ha större sällskap.

Fattig arbetargrabb dömdes till 300 kronor i böter

Senare med åren blev det vanligare med fler budskap på tavlorna. Till en början bar man plakat om allmän rösträtt och fredsparoller. Det blev för mycket för militären och borgerligheten, som beslagtog plakaten och liknande flygblad. Plakatbärarna bötfälldes och hotades med fängelse.

Som exempel kan vi minnas 1:a maj 1908. En ung arbetare bar ett plakat textat med orden "Ner med tronen, altaret och penningpåsen". De borgerliga tidningarna retades till ursinne och skrev "Majestätsbrott" på löpsedlarna. Denna fattiga arbetargrabb dömdes till 300 kronor i böter. Ni kan ätt tänka er hur mycket 300 kronor var värda 1908 för en vanlig arbetargrabb.

Här kunde historien vara slut. Men efter ett par dagar krävde en grosshandlare avsked av den polisman som granskat plakaten. Det hjälpte inte att polisen inte upptäckte plakatet, då det antagligen smugits in i ledet vid ett senare tillfälle. Eller var det kanske så att den enskilde konstapeln hyste vissa sympatier med de som gick i tåget. Redan nästa år återkom samma plakat i tåget.

Plakatet beslagtogs och bäraren bötfälldes.

Beslagtagna plakat

Listan på beslagtagna plakat kan göras lång. Texterna som framfördes skulle vi i dag se som helt oskyldiga. I den positiva bemärkelsen skapade majtågen en hel del arbetstillfällen. Åtminstone för ordningsmakten. Året 1912 skickades civila detektiver ut bland deltagarna för att spana efter så kallade uppviglare. Ett tidningsurklipp visar en teckning med hundratals poliser och endast ett par demonstranter. Så nog roade man sig litet åt ordningsmakten. Och visst hade väl poliserna fullt upp med att arbetare som ropat opassande slagord som till exempel 1914, då fyra arbetare arresterades för att ha ropat "Leverepubliken".

Under 1900- talets första 20 år, präglades kampen främst mot de orättvisor som riktade sig mot arbetarklassen. Myndigheterna med sin maktapparat fick alltid arbetarna i underläge. Det var bara att lyda order och bli utsatt för övergrepp.

På 20- talet kämpade socialdemokraterna för rätten att ordna och hålla egna möten. Att skapa opinion för sina idéer om ett rättvisare samhälle. Bland de paroller som nu bars fram i 1:a majtågen,  förekom i snart sett varje led, kravet om arbetsfri 1:a maj. Det finns säkert många personer i Smedjebacken som kommer ihåg, vad det innebar att utebli från arbetet den dagen. Det kunde kosta både arbetet och bostaden.

Smedjebacken:  -"För dylikt påhitt ska jag sätta stopp för"

Hur var det föresten 1907, då arbetarna i Smedjebackens Valsverk begärde ledigt för att delta i firandet? Det året var något extra högtidligt då man skulle inviga den nya fanan. De kvinnliga kamraterna hade broderat den lika omsorgsfullt som om det var ett brudtäcke de sydde. Men disponenten nekade personalen ledighet för den tiden som arrangemanget skulle ta.

Motiveringen lär ha varit:  -"För dylikt påhitt ska jag sätta stopp för". Ett ställningstagande som visade att de styrande i samhället kände sina privilegier hotade. En rädsla för att behöva förhandla med arbetarna var nu märkbar.

Den här aktuella 1:a-majdagen var en fin vårdag. Det var sol och värme. På valsverket pågick arbetet precis som vanligt. Men arbetarna bar spänningen inom sig. Tåget skulle passera strax utanför ett fönster i lokalen. Där hade man god uppsikt om vad som skulle hända. När arbetarna fick se demonstrationståget komma med musikkåren och den nya fanan, blev det röda blodet för hett. De yngre arbetarna slängde ifrån sig sina verktyg och sprang ut mot gatan. De äldre tog det lugnare. De såg på varandra, och funderade på om de skulle följa efter. När musikkåren passerade överröstades allt buller i lokalen. När de äldre kom fram till fabriksportarna, var de yngre redan där och stämde upp i sången Arbetets Söner. Grinden öppnades och arbetarna sprang ut och anslöt sig till de övriga. Inne på valsverket hade också disponenten observerat händelsen. Nu kom han gormande och skrikande in i den tomma lokalen. Han hotade och skällde, men ingen arbetare återvände förrän ceremonin var över. Sedan återupptogs arbetet igen.

Disponenten torde inte haft svårt att hålla sig för skratt. Den gamla goda tiden för hans del var slut.

Det hade han lärt sig av den här dagen.

Vid Morgårdshammars Verkstäder hade däremot arbetarna fått tillstånd för att delta i demonstrationen, som skedde första maj 1907. Många av den tidens budskap på plakaten kom att stå sig många år framåt. 8-timmarsdagen.

–         Allmän och lika rösträtt

–         Arbetsfri 1:a maj

–         Tryggad föreningsrätt

–         Full och hel medborgarrätt

–         Full demokrati.

–          

Rättigheter som länge lät vänta på sig. Men de kom. Men ingen reform kom av sig själv. Innan de var fullbordade hade många arbetarefamiljer fått utstå ett omänskligt lidande.

En stor besvikelse

Första majmötet  i Smedjebackens blev en stor besvikelse

Några 1:a-majtalare i Smedjebacken, som kan nämnas, är Werner Rydén, som talade 1914.

Gustav Möller 1915. Per Albin Hansson 1917. Och Alfred Petrén 1918. Alla talarna i Smedjebacken blev inte lika uppskattade. Det första majmötet i Smedjebackens historia var 1903.

Mötet kom att bli en stor besvikelse. Föredragshållaren talade bara om hur den helige ande blev uppfunnen och tillverkad i vid ett kyrkomöte i Konstantinopel. Något som man inte hade väntat sig att få höra av en förstamajtalare. Därför skrev man till förbundet och undanbad sig sådan smörja, som att jorden skulle vara fyrkantig och annat trams. En ny talare begärdes. Och han skulle gottgöra skadan redan den kommande pingsten.

Förmodligen finns det en hel del statistik i våra arkiv om 1:a maj. Uppgifter och rekord i första majhänseénden. Någon tabell visar att Hjalmar Branting var huvudtalare i 34 år på i rad. Det finns säkert mindre kända pionjärer som talat ännu fler år. Och kanske kommer dom att fortsätta att tala i obruten svit.

Det är långt ifrån alltid som solen skiner på 1:a maj. På ett flertal fotografier syns demonstranter marschera i decimetertjock snö. Men det är ändå en långt tåg. Framför talarstolen syns mellan 20- till 40 tusen åhörare fullt påpälsade. På en annan bild från Norrbotten är ett demonstrationståg redo att gå. Det verkar vara rena ödemarken, med ett litet Folkets hus i bakgrunden. Det är förstås snö på marken och cirka 70 personer i tåget varav hälften är barn.

Om man ska nämna en okänd 1:amajprofil så säg August Brunsell. En helt okänd legend i sammanhanget. Faktum är att han alltid egenhändigt snickrade till talarstolarna till majmötena.

Hur många är osäkert, men allt som allt blev det nog över hundra stycken. Vem som snickrade talarstolen i Smedjebacken 1909, är okänt. Kanske var det arbetarekommunens ordförande som slog i spikarna då när Carl Lindhagen talade inför de stora folkmassorna?

Precis som att Gärdet hörde till Stockholm den första maj, så var det lika givet för Göteborgarna att samlas i Heden. På deras plakat var texterna: "Full kompensation för dyrtiderna. Bort med slavbojjorna". Vetskapen om böter och repressalier avskräckte säkert folket att skriva på plakaten vad man innerst inne ville säga. Knepen att undgå straff var också många. l Uppsala klippte man bort Rep i republik, och bar den bokstaven på en käpp bredvid. Många liknande arrangemang lockade till skratt i leden och bland åskådarna.

Stockholms Springpojkars Fackförening

Arbetarrörelsen var tidigt också en fredsrörelse. På ett gammalt kort från Stockholm, syns sagostundsbarnen vitklädda gå i tåget med paroller om fred. l Helsingborg 1928, gjordes en mastodontdemonstration för mänskliga arbetsförhållanden. Andra plakat påminde om att de arbetslösa också är människor. Ungdomar bär plakat om att "Min far är arbetslös" och så vidare. Att det var synnerligen svårt att få igenom kraven framgår av att plakaten från sekelskiftet var lika aktuella till -30 talet. De riktiga låglönearbetarna som organiserade sig i Stockholms Springpojkars Fackförening bar sina egna banderoller. Att den yrkeskåren haft egenfackförening är inte många som känner till.

Då vi gick in i 30- talet var arbetslösheten i landet 30 procent. Något som säkert bidrog till jättedemonstrationen på Gärdet med 70.000 deltagare. Per Albin Hansson talade både på Gärdet och i de minsta byar och orter. Kvinnorna blev också mer offensiva. Nu proklameras större respekt för hembiträdesyrket. Åtta timmars arbetsdag ska gälla även för de yrkeskvinnorna. Deras arbetstider var i praktiken mer än den dubbla. Nu föreslagna 8- timmarsdagen. Övriga paroller var slagord för demokrati och frihet, fred och nedrustning och bättre folkpensioner.

Skatt efter bärkraft

Under 40- talets efterkrigstid handlade majtågen mycket om sociala reformer. Per Albins folkhemsidé. Ekonomisk rättvisa och trygghet. Neutralitet och oberoende. Rättvis fördelning av skattetrycket. Det som vi i dag kallar för skatt efter bärkraft.

Med 50- talet kom också en del reformer som så många 1:a maj demonstranter länge krävt på sina plakat. Tre veckor semester och allmän sjukförsäkring. Reformarbetet måste givetvis fortsätta. Då som nu, såg man den fulla sysselsättningen som den största frågan. På 1:a maj plakaten krävdes större stöd till barnfamiljerna. Bättre pension och kortare arbetstid. Från 50- talet minns vi också hur kvinnoklubbarna demonstrerade mot att Sverige skulle skaffa atomvapen. Från borgerligt håll ansågs att Sverige borde ingå i Atlantpakten. Första majdemonstranterna  hade motsatt uppfattning och ville även förbättra samarbetet mellan arbetare och bönder. Socialdemokratiska ungdomsförbundet gjorde sig mer påminda i demonstrationerna. l stället för plakat bärs ballonger med fyndiga texter. Som bidrag i debatten om republik, kräver man "Lillprinsen l Enhetsskola". Ett plakat som får tolkas efter egen fantasi.

Harry Martinsson och Ivar Lo Johansson

Våra folkkära författare, Harry Martinsson och Ivar Lo Johansson var med och maj-talade 1958.

Många kulturarbetare bidrog varje år på sitt sätt att förbättra reformarbetet.

Fackföreningarna hade under senare åren egna standarer, och plakat med egna speciella paroller.

Signe Svalberg representerade städarfacket. Fram till 1957 hade hon oavbrutet varje 1:a maj, burit avdelningens egna standar.

Under 60- talet kom de internationella problemen och frågorna fram i demonstrationerna. Stöd till de färgades kamp i Sydafrika. Bostadsbristen som var särskilt stor i storstäderna uppmärksammades. Handikapporganisationerna blev mer synliga i leden. De hörselskadade krävde fler textade program i TV. Demonstrationerna mot kärnvapnen fortsatte. Många plakat ropade på fred i världen. Vid ett förstamajfirande på Stockholms Stadion sprang en ung vietnamdemonstrant  in på planen. En amerikansk och en sydvietnamesisk flagga revs ner. 1968 kom den grekiska filmskådespelerskan Meina Mercouri till Sverige och höll ett välbesökt maj-tal. Hon gav sedan upp sin skådespelarbana, och ägnade sig åt politiken och bekämpade den grekiska militärjuntan. 

Olof Palme

Under hela 60- talet märktes en markant nedgång i antalet deltagare i 1:a majtågen.  Först på

70- talet började demonstranterna öka igen. Skådoktorn Gustav Johnsson gick med barnvagnen i samma led som Olof Palme och Hjalmar Mehr. Daghemskraven, blev vanligare på bärarnas plakat De handikappade belyste ännu mer sin närvaro och deltog i rullstolarna. Det var nu som en större miljömedvetenhet slog igenom fullt ut i demonstrationerna.

1977 firades 1:a maj på Norra Bantorget med dåvarande partisekreteraren Sten Andersson som talare. Det var första gången på 45 år som socialdemokraterna talade i oppisitionsällning.

Den här 1:a maj-perioden har en del så kallade rekord. Nils Peder Larsson med sina drygt 70 förstamajtal bakom sig är ett exempel. Det är naturligtvis mycket möjligt och troligt att rekorden slagits av många okända personer i var närhet. Helt utan att vi vet om deras prestationer. Kanske

finns här i Smedjebacken pionjärer som har rekord i något 1:a majsammanhang. Men det är inte rekorden som räknas. Vad som olika människor har uträttat for arbetarrörelsen kan man givetvis

inte poängsätta. Olika arbeten och insatser har varit olika påfrestande och riskfyllda för de som utfört dem.

Ingen reform kom av sig själv.

Innan de blev verklighet fick många arbetarefamiljer utstå ett omänskligt lidande.

Björn Elf